Genom Vatten Och Eld

En Fast Grund Att Bygga På

Aposteln nämnde inte något om de falska lärarna som försökte förstöra frukten av hans arbete. På grund av den förvirring och splittring som rådde i församlingen var det förståndigt av honom att inte irritera dem med sådana antydningar. Han var rädd för att om han gjorde det skulle han driva några bort från evangeliet helt och hållet. Han uppmanade församlingsmedlemmarna att tänka på hans eget arbete bland dem. Han påpekade att det hade utförts av ”en kunnig byggmästare” som hade lagt grunden, och sedan hade andra byggt vidare på den. Men han upphöjde inte sig själv när han skrev det, eftersom han förklarade: ”Vi är Guds medarbetare” (1 Kor. 3:10, 9). Han påstod inte att han själv var vis, utan han erkände den gudomliga kraften som ensam hade gjort det möjligt för honom att förkunna evangeliet på ett sätt som var tillfredsställande för Gud. Paulus var den störste av alla lärare. Genom sin förening med Kristus hade han kunnat ge människor undervisning från den gudomliga visdomen. Den fyller alla människors behov och gäller för alla tider, på alla platser och under alla omständigheter. GVoe 229.3

Många av de kristna i Korint hade återvänt till den hedniska gudstjänstens nerbrytande vanor. Det var ett av de mer allvarliga onda förhållande na som hade växt fram bland de troende. En person som hade varit kristen hade förlorat sin kristna upplevelse så fullständigt att hans omoraliska liv till och med bröt mot den hedniska världens låga moraliska uppfattning. Aposteln vädjade till församlingen att den skulle skilja från sig ”den som är ond”. ”Vet ni inte”, förmanade han dem, ”att lite surdeg syrar hela degen? Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg, för ni är osyrade” (1 Kor. 5:13, 6, 7). GVoe 230.1

Ett annat allvarligt ont som hade uppstått i församlingen var att troende drog varandra inför domstol. Man hade gjort allt man hade kunnat göra för att lösa dessa tvister inom församlingens egen krets. Kristus hade ju själv gett klara instruktioner om hur sådana saker skulle skötas. ”Om din broder har syndat”, var Frälsarens råd, ”så gå och ställ honom till svars enskilt, er emellan. Lyssnar han på dig så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Och lyssnar han inte heller till församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och tullindrivare. Jag säger er sanningen: Allt som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som ni löser på jorden ska vara löst i himlen” (Matt. 18:15-18). GVoe 230.2

De troende i Korint hade glömt det här tydliga rådet. Därför var Paulus mycket tydlig när han skrev sitt brev och tillrättavisade och straffade dem. ”Hur kan någon av er”, frågade han, ”som är i tvist med en annan gå till domstol inför de orättfärdiga och inte inför de heliga? Vet ni inte att de heliga ska döma världen? Och om världen ska dömas av er, duger ni då inte till att döma i småsaker? Vet ni inte att vi ska döma änglar? Ska ni då inte kunna döma i vardagliga ting? Men när ni har vardagliga tvister sätter ni folk till domare som församlingen inte har förtroende för. Det här säger jag för att ni ska skämmas. Finns det ingen förståndig bland er, ingen som kan vara skiljedomare mellan bröder? I stället går broder till domstol med broder, och detta inför otroende. Redan det att ni processar med varandra är ett nederlag för er. Varför tar ni inte hellre en oförrätt? ... I stället gör ni själva orätt och roffar åt er, och det drabbar bröder. Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike?” (1 Kor. 6:1-9). GVoe 230.3