Genom Vatten Och Eld

Farhågor Bekräftade

När Paulus fick den här beskrivningen förstod han att hans värsta farhågor var riktiga. Men han ville ändå inte ge efter för tanken att hans arbete skulle ha varit förgäves. Med ” hjärtats ångest, med många tårar” bad han Gud om råd (2 Kor. 2:4). Han skulle med glädje ha gjort ett besök i Korint omedelbart, om det hade varit förståndigt att göra så. Men han förstod att i sitt dåvarande tillstånd skulle församlingen inte få någon nytta av hans arbete. Därför sände han dit Titus för att han skulle förbereda vägen för honom, så att han själv skulle kunna besöka dem senare. Sedan undertryckte aposteln alla personliga känslor som handlade om de troendes beteende. De hade visat en så underlig omoral. Aposteln vände hela sitt sinne mot Gud och skrev till församlingen i Korint. Det blev ett av de rikaste, mest kraftfulla och upplysande av alla hans brev. GVoe 228.1

Han besvarade alla frågor som församlingen hade lagt fram för honom, och han gjorde det på ett sätt som var märkligt tydligt. Han lyfte fram principer som skulle leda församlingens medlemmar till en högre andlig upplevelse om de följde dem. De var i fara, och i den här kritiska situationen kunde Paulus inte stå ut med tanken att han inte skulle lyckas nå fram till dem. Han varnade dem uppriktigt för farorna som hotade dem och tillrättavisade dem för deras synd. Återigen riktade han deras uppmärksamhet mot Kristus, och han försökte återuppliva deras tidigare kristna iver och hängivenhet. GVoe 228.2

Apostelns stora kärlek till de troende i Korint visade sig i hans kärleksfulla hälsning till församlingen. Han påminde dem om vad de hade upplevt när de blev omvända från avgudadyrkan till att tjäna den sanne Guden. Han påminde dem om den helige Andes gåvor som de hade fått ta emot. Han visade att de hade fått förmånen att ständigt göra nya framsteg i det kristna livet till dess att de uppnådde den renhet och helgelse som finns i Kristus. ”I honom har ni”, skrev han, ”blivit rika på allt, på allt tal och all insikt, eftersom vittnesbördet om Kristus har fått stadigt fäste hos er. Därför saknar ni inte någon nådegåva medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska uppenbaras” (1 Kor. 1:5-7). GVoe 228.3

Paulus talade öppet om splittringen som hade uppstått i församlingen i Korint och förmanade medlemmarna att sluta strida med varandra. ”I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder”, skrev han, ”att ni alla ska vara eniga i det ni säger och inte låta splittring finnas bland er, utan stå enade i samma sinne och samma mening” (1 Kor. 1:10). GVoe 228.4

Aposteln kände sig fri att tala om hur han hade fått veta om splittringen som rådde i församlingen och vilka som hade berättat om den. ”Av Chloes folk har jag nämligen fått veta om er, mina bröder, att det förekommer stridigheter bland er” (1 Kor. 1:11). GVoe 229.1

Paulus var en inspirerad apostel. Sanningarna som han förkunnade för andra hade han fått ta emot ”genom en uppenbarelse” (Ef. 3:3). Men Gud avslöjade inte alltid sitt folks tillstånd på ett så direkt sätt. I det här fallet hade han fått veta det från personer som var intresserade av den korintiska församlingens framgång och som hade sett hur det onda smög sig in. Genom de gudomliga uppenbarelser som han hade fått tidigare kunde han nu bedöma utvecklingen som hade skett. Gud hade inte gett honom någon ny uppenbarelse för just det här tillfället. Men de som uppriktigt sökte upplysning tog emot hans budskap som ett budskap från Kristus. Guds Ande hade visat honom vilka svårigheter och faror som skulle uppstå inom församlingarna. När denna onda utveckling visade sig visste aposteln vad det betydde. Han hade fått i uppdrag att försvara och skydda församlingen. Därför skulle han vaka över församlingens medlemmar, eftersom han skulle få redovisa sitt arbete inför Gud. Var det då inte konsekvent och korrekt att han lyssnade till dessa rapporter om kaoset och striderna som fanns bland dem? Det var naturligtvis det rätta. Därför hade tillrättavisningen som han sände dem skrivits genom att Guds Ande inspirerade honom, precis som Anden gjorde i alla hans andra brev. GVoe 229.2