Genom Vatten Och Eld

Upploppets Verkliga Orsak

Till slut upphörde de av ren utmattning, och det blev helt tyst ett ögonblick. Då lyckades stadssekreteraren dra till sig folkmassans uppmärksamhet. Tack vare sitt ämbete kunde han få dem att lyssna. Han mötte folket på deras egen mark och visade att det inte fanns något skäl till det upplopp som hade uppstått. Han vädjade till deras förnuft. ” ’Efesier! Finns det någon enda människa som inte vet att efesiernas stad är vårdare av den stora Artemis tempel och hennes bild som fallit från himlen? Ingen kan förneka det, och därför bör ni hålla er lugna och inte göra något förhastat. Ni har dragit hit de här männen som varken har plundrat vårt tempel eller hädat vår gudinna. Om nu Demetrius och hans hantverkare vill väcka åtal mot någon, så finns det domstolar och ståthållare. Där kan de anklaga varandra. Och är det något mer ni vill ta upp, så ska det avgöras i den lagliga folkförsamlingen. Efter det som hänt här i dag riskerar vi att anklagas för uppror. Vi kan ju inte ge något skäl om vi ska stå till svars för det här kao-tiska mötet.’ Med dessa ord upplöste han folksamlingen” (Apg. 19:35-40). GVoe 221.3

I sitt tal hade Demetrius sagt: ”Det är risk att ... vårt hantverk får dåligt rykte” (Apg. 19:27). De orden avslöjade den verkliga orsaken till upploppet i Efesos och också orsaken till mycket av förföljelsen som apostlarna utsattes för i sitt arbete. Demetrius och hans yrkeskamrater såg att deras tillverkning av gudinnestatyetter äventyrades av undervisningen om evangeliet och av att kristendomen spred sig. Tempelprästernas och hantverkarnas inkomster stod på spel. Därför satte de igång denna mycket hätska förföljelse mot Paulus. GVoe 221.4

Stadssekreterarens och andra högre ämbetsmäns beslut hade visat folket att Paulus var oskyldig och att han inte hade gjort något olagligt. Detta blev en ny seger för kristendomen över villfarelse och vidskepelse. Gud hade påverkat en framstående ämbetsman så att han försvarade Guds apostel och höll tillbaka den upproriska folkmassan. Paulus fylldes av tacksamhet till Gud för att hans liv hade sparats, och för att evangeliet inte hade drabbats av vanära eller fått dåligt rykte genom upploppet i Efesos. GVoe 222.1

”När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna och tröstade och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl och begav sig till Ma kedonien” (Apg. 20:1). På den här resan fick han sällskap med två trogna bröder från Efesos - Tychikus och Trofimus. GVoe 222.2

Paulus verksamhet i Efesos var nu avslutad. Hans tid där hade varit en period som var fylld av outtröttligt arbete, många bekymmer och mycket oro. Han hade undervisat folket offentligt. Han hade gått från hus till hus och gråtit mycket när han undervisade och varnade dem. Hela tiden blev han förföljd av sina egna landsmän. De tog vara på varje tillfälle att reta upp folket mot honom. GVoe 222.3

Under hela den här tiden kämpade Paulus mot motstånd och förföljelse. Han arbetade hängivet för evangeliet och vakade över församlingen som fortfarande var ung i tron. I sitt inre bar han samtidigt på en tung börda för alla församlingarna. GVoe 222.4

Paulus hade nåtts av rykten om att det fanns falska läror inom några av församlingarna som han hade grundat. Det gjorde honom mycket sorgsen. Han oroade sig för att hans arbete bland dem skulle visa sig vara förgäves. Under många sömnlösa nätter kämpade han i bön och tänkte grundligt igenom det som han hade fått veta om metoderna som användes för att motverka hans arbete. När han fick möjlighet och förhållandena i församlingarna krävde det skrev han till dessa församlingar. Han tillrättavisade dem, gav dem råd och förmaningar men uppmuntrade dem också. I de här breven talade aposteln aldrig om sina egna svårigheter. Men nu och då får vi några glimtar från hans arbete och hans lidande för Kristus sak. Han blev piskad och satt i fängelse. Han fick lida av kyla, hunger och törst. Han mötte faror på land och hav, i städer och i ödemarken. De orsakades av hans egna landsmän, människor som tillhörde de icke-judiska folken och falska kristna. Allt sådant hade han fått gå igenom för evangeliets sak. Han och hans medarbetare hade blivit ”hånade”, de ”blev förföljda”, de hade blivit ”som världens skräp, som mänsklighetens avskrap”. De hade varit ”rådvilla”, ”förföljda”, ”ständigt trängda”, i ”faror jämt och ständigt” och de ”utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull” (1 Kor 4:10-13; 15:30; 2 Kor 4:8, 11; 11:26). GVoe 222.5

Mitt under denna ständiga storm av förföljelse, fiendernas högljudda rop och vänners svek började den orädde aposteln nästan att tappa modet. Men han tänkte tillbaka på Golgata, och med ny iver fortsatte han att sprida kunskapen om den korsfäste. Han vandrade samma blodiga väg som Kristus hade gått före honom. Han försökte inte bli befriad från striden förrän han skulle lägga av sin rustning vid Återlösarens fötter. GVoe 223.1