Genom Vatten Och Eld

Del 2—I Jerusalem Och Judéen

Kapitel 4—Pingstdagen

Kapitlet bygger på Apos tlagärningarna kapitel 2.

När apostlarna återvände från Olivberget till Jerusalem betraktade folket dem och förväntade sig att få se sorg, förvirring och nederlag i deras ansikten. I stället såg de glädje och triumf. Apostlarna sörjde inte längre över grusade förhoppningar. De hade sett sin uppståndne Frälsare, och orden i hans avskedslöfte ekade ständigt i deras öron. GVoe 36.1

De lydde Kristus befallning och väntade i Jerusalem på att Faderns löfte skulle bli uppfyllt - att Anden skulle utgjutas. Men de var inte sysslolösa medan de väntade. Bibeln säger att ”de var ständigt i templet och prisade Gud” (Luk. 24:53). De samlades också för att lägga fram sina böner för Fadern i Jesus namn. De visste att de hade en representant i himlen, en som talade för dem inför Guds tron. De böjde sig ner och bad med högtidlig 36| vördnad och upprepade den försäkran som de hade fått: ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er. Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Be och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig” (Joh. 16:23, 24). Högre och högre sträckte de ut trons hand med det mäktiga argumentet: ”Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss” (Rom. 8:34). GVoe 36.2

Medan apostlarna väntade på att löftet skulle bli uppfyllt ödmjukade de sig i sann ånger och bekände sin otro. De påminde sig vad Kristus hade sagt till dem före sin död. Nu förstod de helt vad han hade menat. Återigen kom de ihåg sanningar som de hade glömt, och de upprepade dem för varandra. De förebrådde sig själva för att de hade missförstått sin Frälsare. Scen efter scen från hans sällsamma liv dök upp för dem som en procession. De tänkte på hans rena, heliga liv. De kände att ingen kamp skulle bli för hård, inget offer för stort om deras liv bara kunde vittna om hur underbar Kristus var som person. Om de bara kunde få leva om de gångna tre åren, tänkte de, hur annorlunda skulle de då inte handla. Om de bara kunde få träffa sin Mästare på nytt! Hur ivrigt skulle de då inte anstränga sig för att visa honom hur djupt de älskade honom. De skulle visa hur uppriktigt de sörjde över att de någonsin hade orsakat honom sorg genom att de hade sagt eller gjort något som visade otro. Men de tröstades av tanken att de hade fått förlåtelse. De beslöt sig för att de skulle vara frimodiga och bekänna honom för världen. På så sätt skulle de gottgöra sin otro så långt som det var möjligt. GVoe 36.3

Apostlarna bad intensivt och ivrigt om att de skulle bli utrustade för att söka upp människor. De bad om att i sina vardagliga kontakter med dem skulle de kunna samtala på ett sätt som skulle leda människor till Kristus. Allt som skilde dem åt lade de åt sidan, all önskan om att vara bland de främsta. De kom närmare varandra i kristen gemenskap. De sökte sig närmare och närmare Gud. Medan de gjorde detta insåg de vilken förmån de hade haft när de hade fått umgås så nära med Kristus. Deras tankar fylldes av sorg när de tänkte på hur många gånger de hade gjort honom ledsen när de inte kunde förstå undervisningen som han hade försökt ge dem för deras bästa. GVoe 37.1

De här dagarna då de förberedde sig var dagar fyllda med djup själv-rannsakan. Apostlarna kände sitt andliga behov. Därför ropade de till Gud om att de skulle få den heliga smörjelsen som skulle utrusta dem för att arbeta för människors frälsning. De bad inte enbart om välsignelse för sig själva. De kände också starkt sitt ansvar för att rädda människor. De insåg att evangeliet skulle förkunnas för världen. Därför bad de om att få kraften som Kristus hade lovat att ge dem. GVoe 37.2

På patriarkernas tid hade den helige Andes inflytande ofta uppenbarats på ett tydligt sätt, men aldrig i sin fullhet. Nu lydde apostlarna Jesus uppmaning och bad om att få den gåvan. I himlen vädjade Kristus för dem. Han gjorde anspråk på Anden så att han skulle kunna utgjuta den över sitt folk. GVoe 37.3