Genom Vatten Och Eld

Ville Inte Lyssna

I Andens kraft berättade Paulus om sin egen omvändelse som var resultatet av ett underverk. Han vittnade om sitt förtroende för Gamla testamentets skrifter som hade blivit så fullständigt uppfyllda i Jesus från Nasaret. Han talade med allvarlig uppriktighet. Hans lyssnare kunde inte annat än inse att han älskade den korsfäste och uppståndne Frälsaren av allt sitt hjärta. De såg att hans tankar var fyllda av Kristus, att hela hans liv var förenat med hans Herre. Hans ord gjorde ett så djupt intryck att de enda som inte blev påverkade var de som var fyllda av hätskast möjliga hat mot den kristna religionen. GVoe 189.2

Men Paulus landsmän i Korint stängde sina ögon för bevisen som aposteln förklarade så tydligt. De vägrade att lyssna till hans vädjanden. Samma anda som hade lett till att de förkastade Kristus fyllde dem med vrede och raseri mot hans budbärare. Gud måste skydda honom på ett särskilt sätt för att han skulle kunna fortsätta att förkunna evangeliets budskap för folken som inte var judar. Annars skulle hans landsmän ha gjort slut på hans liv. GVoe 189.3

”Men när de gick emot honom och hånade honom, skakade han av dammet från sina kläder och sade till dem: ’Ert blod ska komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna.’ Han gick därifrån och tog in hos Titius Justus, en man som vördade Gud och som hade ett hus alldeles intill synagogan” (Apg. 18:6, 7). GVoe 189.4

Silas och Timoteus hade kommit från Makedonien för att hjälpa Paulus. Nu arbetade de tillsammans för människorna som inte var judar. Paulus och hans medarbetare predikade för dem om att Kristus är den fallna mänsklighetens Frälsare, precis som han hade predikat för sina landsmän. De undvek komplicerade och långsökta förklaringar. De var korsets budbärare, och de talade om världsalltets högste Härskare, om världens Skapare. De talade om hans egenskaper och makt. De var upptända av kärleken till Gud och till hans Son. De vädjade till människorna som inte var judar att de skulle betrakta det oändliga offret som hade gjorts för människans skull. De här människorna hade länge famlat sig fram i hedendomens mörker. Men Paulus och hans medarbetare visste att om de människorna bara kunde se ljuset som strömmade från Golgatas kors skulle de dras till Återlösaren. ”När jag blivit upphöjd från jorden”, hade Frälsaren förklarat, ”ska jag dra alla till mig” (Joh. 12:32). GVoe 190.1

Evangelisterna i Korint förstod vilka fruktansvärda faror som hotade människorna som de arbetade för. Därför var de starkt medvetna om sitt ansvar när de förkunnade evangeliet sådant det är i Jesus. Deras budskap var klart, enkelt och bestämt: ”Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade: för några en doft av död till död, för andra en doft av liv till liv” (2 Kor 2:15). Men evangeliet uppenbarades inte bara i deras ord, utan också i deras dagliga liv. Änglar samarbetade med dem, och Guds nåd och kraft visade sig genom att många blev omvända. ”Crispus, föreståndaren för synagogan, och hela hans familj kom till tro på Herren. Även många andra korintier som lyssnade kom till tro och döptes” (Apg. 18:8). GVoe 190.2

Paulus landsmän hade alltid hatat apostlarna, men nu blev hatet ännu starkare. När Crispus blev omvänd och döpt blev de här oböjliga förföljarna ännu mer uppjagade, inte övertygade. De kunde inte komma med några argument som motbevisade Paulus förkunnelse. I brist på sådana använde de sig av bedrägerier och ondskefulla angrepp. De hädade evangeliet och Jesus namn. Deras blinda vrede gjorde att inga ord var för hätska och inga metoder så fräcka att de inte använde dem. De kunde inte förneka att Kristus hade utfört underverk. Men de förklarade att han hade utfört dem genom Satans makt. De försäkrade fräckt att de sällsamma gärningarna som Paulus utförde kom från samma källa. GVoe 190.3

Även om Paulus hade en viss framgång i Korint var han nästan på väg att ge upp när han såg och hörde ondskan som härskade i den fördärvade staden. Hos människorna som inte var judar såg han moraliskt förfall, och hans egna landsmän föraktade och förolämpade honom. Alltsammans blev till ett stort lidande för honom. Han tvivlade på att det var förståndigt att försöka bygga upp en församling av det material som han fann här. GVoe 190.4

Han började planera för att lämna staden och söka sig till ett mer lovande fält. Samtidigt försökte han uppriktigt och allvarligt förstå vad som var hans plikt. Då uppenbarade sig Herren för honom i en syn och sa: ”Var inte rädd, utan tala och låt dig inte tystas! Jag är med dig. Ingen ska röra dig eller skada dig, för jag har mycket folk här i staden” (Apg. 18:9, 10). GVoe 191.1

Paulus förstod att det här var en uppmaning till honom att stanna kvar i Korint, och att det var en garanti för att Gud skulle ge honom en skörd från evangeliet som han förkunnade. Nu kände han sig styrkt och uppmuntrad, och han fortsatte sitt arbete där med iver och uthållighet. GVoe 191.2

Apostelns arbete begränsades inte till att han talade offentligt. Det fanns många som inte skulle ha kunnat nås på det sättet. Han använde mycket tid till att gå från hus till hus. Det gjorde det möjligt för honom att få komma in i familjekretsen. Han besökte de sjuka och sörjande, tröstade de förtvivlade och försökte lätta bördorna för de förtryckta. I allt vad han sa och gjorde förhärligade han Jesus namn. Han sa själv att han var ”svag, rädd och mycket orolig” när han kom till dem (1 Kor. 2:3). Han oroade sig över att det kanske skulle visa sig att hans undervisning byggde på mänskliga insatser snarare än gudomliga. GVoe 191.3