Genom Vatten Och Eld

Ensam Och Främling

I denna stora stad där man inte tillbad Gud kände sig Paulus nertryckt och isolerad. Han kände sig fullständigt ensam och isolerad, eftersom han saknade mänsklig vänskap. I sitt första brev till församlingen i Tessalonike beskriver han sina känslor när han säger att han sänder Timoteus till dem och stannar ensam kvar i Aten (1 Tess. 3:1). Hindren som reste sig i hans väg verkade vara övermänskliga. Det såg ut som om det var fullkomligt omöjligt för honom att försöka nå fram till människorna. GVoe 180.4

Men medan Paulus väntade på Silas och Timoteus var han inte overksam. ”Han samtalade därför i synagogan med judarna och med dem som vördade Gud, och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där” (Apg. 17:17). Men hans huvudsakliga uppgift i Aten var att förkunna frälsningens glada budskap för dem som inte hade någon klar uppfattning om Gud och Guds avsikter med den fallna mänskligheten. Aposteln skulle snart möta hedendomen i dess mest utstuderade och förförande form. GVoe 180.5

Det dröjde inte länge förrän de ledande männen i Aten upptäckte att en egendomlig lärare hade kommit till staden, och att han förkunnade nya och sällsamma läror för folket. Några av dem sökte upp Paulus och började samtala med honom. Snart samlades en skara lyssnare omkring dem. Några var benägna att förlöjliga aposteln och utmåla honom som en person som stod långt under dem, både socialt och intellektuellt. De männen sa föraktfullt till varandra: ”Vad vill den där pratmakaren säga?” ”Eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen” sa andra att ”han verkar vara en som förkunnar främmande gudar” (Apg. 17:18). GVoe 181.1

Bland dem som samlades omkring Paulus på marknadsplatsen fanns ”en del filosofer, både epikureer och stoiker” (Apg. 17:18). Men de och alla andra som kom i kontakt med honom upptäckte snart att han hade en kunskap som till och med var större än deras egen. Hans intellektuella förmågor vann respekt hos de lärda männen. Hans allvarliga, logiska förklaringar och hans vältalighet fångade uppmärksamheten hos alla som lyssnade. Hans åhörare måste medge att han inte var någon nybörjare. De medgav att han kunde bemöta alla grupper med övertygande argument som stödde lärorna som han undervisade om. Så stod aposteln där utan att låta sig bli skrämd, och han bemötte sina motståndare med deras egna argument. Han bemötte logik med logik, filosofi med filosofi och vältalighet med vältalighet. GVoe 181.2

Hans hedniska motståndare påminde honom om Sokrates öde. Han hade ju dömts till döden på grund av att han förkunnade främmande gudar. Därför rådde de Paulus att inte riskera sitt liv på samma sätt. Men apostelns föreläsningar fångade åhörarnas uppmärksamhet. Med sin okonstlade visdom vann han deras respekt och beundran. Han lät sig inte nertystas av filosofernas vetenskap eller ironi. Han hade bestämt sig för att fullfölja sitt uppdrag bland dem och att under alla omständigheter framföra vad han hade att säga. När filosoferna insåg detta beslöt de sig för att lyssna till honom. GVoe 181.3

Därför förde de honom till Areopagen. Detta var en av de heligaste platserna i Aten. Minnena av det som hade hänt där gjorde att människorna betraktade platsen med vidskeplig vördnad. För några övergick den vördnaden i ren skräck. Det var på den här platsen som frågor som handlade om religionen ofta diskuterades noggrant. De som deltog i diskussionerna var män som hade i uppdrag att döma i alla viktigare moraliska frågor och även i civila ärenden. GVoe 181.4

Här var man långt borta från genomfartsvägarnas folkvimmel och trafiklarm, så här kunde man lyssna till aposteln utan att bli störd. Runt omkring honom samlades konstnärer, poeter och filosofer - Atens lärda och visa. Nu sa de till honom: ”Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkunnar? Det är märkliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det rör sig om” (Apg. 17:19, 20). GVoe 182.1

I den här allvarliga och ansvarsfyllda stunden var aposteln lugn och samlad. Hans hjärta var fyllt av ett viktigt budskap som han ville framföra. Hans ord övertygade lyssnarna om att han inte var någon pratmakare. ”Atenare!” sa han, ”jag ser att ni på alla sätt är mycket religiösa. När jag gick omkring och studerade era gudabilder fann jag nämligen också ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det ni tillber utan att känna, det förkunnar jag nu för er” (Apg. 17:22, 23). Trots all sin begåvning och allmänna kunskap visste de här människorna ingenting om den Gud som har skapat världsalltet. Men bland dem fanns det ändå några som längtade efter en djupare kunskap. De sökte sig trevande mot den Evige. GVoe 182.2

Paulus sträckte ut handen mot templet som var fyllt av avgudabilder. Han lade hela sin själ i sin förkunnelse och avslöjade atenarnas falska religion. De visaste av hans lyssnare blev förvånade över det som de fick höra. Han visade att han hade god kunskap om deras konst, litteratur och religion. Han pekade på deras statyer och avgudar och förklarade att Gud inte kunde jämföras med någonting som människan kan beskriva med sin konst. Dessa statyer kunde inte beskriva Guds härlighet ens på allra minsta sätt. Han påminde dem om att statyerna inte hade liv, utan de rörde sig bara när människors händer fick dem att göra det. Därför var människorna som tillbad dessa statyer i alla avseenden överlägsna de avgudar som de tillbad. GVoe 182.3

Paulus fick sina avgudadyrkande lyssnare till att tänka utanför gränserna för deras falska religion. Han hjälpte dem att få en riktig uppfattning om gudomen som de hade kallat för ”en okänd gud”. Nu förklarade han den gudomen för dem. Han visade att den inte behövde människors hjälp för att öka sin makt och härlighet. GVoe 182.4

Folket fylldes av beundran för Paulus uppriktiga och logiska beskrivning av den sanne Gudens egenskaper - hans skapande makt och hans försyn som övervakar och leder tillvaron. Med ivrig och brinnande vältalighet förklarade aposteln: ”Gud är den som har skapat världen och allt som finns i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel gjorda av människohand. Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt” (Apg. 17:24, 25). Himlen skulle inte vara stor nog att rymma Gud. Hur mycket mindre var inte då templen som människor hade byggt. GVoe 182.5