Vägledning För Församlingen II.

Under gudstjänsten

Predikanten borde komma in på ett värdigt och högtidligt sätt. Han skulle böja sig i tyst bön, så snart som han stigit upp i talarstolen och allvarligt be Gud om hjälp. Vilket intryck detta gör! Högtid och vördnad vilar över de närvarande. Deras predikant talar med Gud, överlåter sig själv åt Gud, innan han vågar träda fram inför folket. Högtidlighet vilar över alla och Guds änglar är mycket nära. Alla i församlingen som fruktar Gud, skulle med böjda huvuden förena sig i tyst bön med honom, att Gud skall välsigna mötet med sin närvaro och ge kraft åt sin sanning, förkunnad av människor. VFF2 203.1

När mötet öppnas med bön, skulle varje knä böjas i närvaro av den Helige, och varje hjärta upplyftas till Gud i tyst andakt. De trogna bedjarnas böner besvaras, och Ordets förkunnelse verkar. Gudstjänstdeltagarnas likgiltighet är en av de stora orsakerna till att gudstjänsten inte frambringar mera gott. Sångens toner som klart och tydligt strömmar från mångas hjärtan är ett av Guds medel att väcka människor. Hela gudstjänsten skulle förrättas med allvar och vördnad, som om Mästaren vore där i synlig gestalt. VFF2 203.2

När Ordet förkunnas, skulle ni komma ihåg, kära syskon, att ni lyssnar till Guds röst genom hans utvalda tjänare. Lyssna uppmärksamt! Somna inte ett ögonblick, ty medan ni slumrar till, förlorar ni just de ord som ni behövde mest - just de ord som om ni lyssnat till dem, skulle ha räddat er från att vandra vilse på orätta vägar. Satan och hans änglar söker med all iver att förlama våra sinnen, så att vi inte skall uppfatta tillrättavisningar, varningar och förmaningar, och om vi hör dem, skall de inte påverka oss till livsförvandling. Ibland kanske ett litet barn så tilldrar sig åhörarnas uppmärksamhet, att den dyrbara säden inte faller i god jord och bär frukt. Ibland har unga människor så ringa vördnad för Guds hus och gudstjänsten att de viskar och pratar under hela predikan. Kunde de se hur änglarna betraktar dem och skriver ned vad som sker, skulle de fyllas av skam och avsky sig själva. Det var medan människorna sov som Satan sådde ogräset. VFF2 203.3