Vägledning För Församlingen II.

Läkarkallets påfrestningar

Läkaren ställs nästan dagligen ansikte mot ansikte med döden. Det är som om han vandrade på gravens rand. Läkarens närhet till lidande och död resulterar i många fall i att de blir sorglösa och likgiltiga inför mänskligt lidande och vårdslösa i sin behandling av de sjuka. Sådana läkare tycks sakna ömhet och sympati, de är barska och tvära och patienterna är rädda för dem. Sådana läkare kan, hur stor deras kunskap och skicklighet än är, göra ytterst litet för den lidande. Men om den kärlek och den sympati som Jesus visade de sjuka, förenas med läkarens kunskap, kan enbart hans närvaro bli till välsignelse. Han ser inte sin patient som ett stycke mänsklig mekanism utan som en medmänniska som kan frälsas eller gå förlorad. VFF2 152.2

En läkares uppgifter är arbetsamma. Få inser vilka påfrestningar han är utsatt för både själsligt och kroppsligt. Han måste satsa all sin energi och förmåga i den mest intensiva kamp mot sjukdom och död. Ofta vet han, att en enda oskicklig rörelse med handen, kanske bara en hårsmån i fel riktning, kan sända en människa oförberedd in i evigheten. Hur mycket sympati och förböner av Guds folk behöver inte den troende läkaren. Hans behov i detta avseende är inte mindre än den mest hängivna predikants eller missionsarbetares. I avsaknad av tillräcklig vila och sömn, som han ofta är, och ofta även av sabbatens tillfällen till andlig gemenskap behöver han en dubbel portion av nåd, en daglig förnyelse, annars kan han förlora sitt fäste i Gud och är i fara att sjunka djupare ned i andligt mörker än män i andra yrken. Och ändå måste han ofta ta emot oberättigade anmärkningar och lämnas ensam, föremål för Satans häftigaste frestelser, medan han känner sig själv missförstådd och sviken av sina vänner. VFF2 152.3