Vägledning För Församlingen II.

Arbete och kristendom

De som är anställda på våra olika institutioner - våra bokförlag, våra skolor och sanatorier - skulle ha en levande förbindelse med Gud. Särskilt betydelsefullt är det att de som står i ledningen för dessa viktiga grenar av vårt verk är människor som har gjort Guds rike och hans rättfärdighet till det första i sina liv. De är inte lämpliga för sin ansvarsfulla ställning med mindre de följer Guds råd och bär frukt till hans ära. De skulle leva ett liv som ärar deras Skapare, som förädlar dem själva och välsignar deras nästa. Alla har av naturen karaktärsdrag som antingen borde utvecklas eller kuvas, då de kan vara antingen till hjälp eller till hinder för tillväxt i nåden och en fördjupad andlig erfarenhet. VFF2 138.1

De som är anställda i Guds verk, kan inte rätt tjäna Gud med mindre de på bästa möjliga sätt utnyttjar de andliga förmåner de åtnjuter. Vi är såsom träd planterade i Herrens vingård, och han söker den frukt som han har rätt att vänta. Hans ögon vilar på oss. Han läser våra hjärtan och förstår våra liv. Det är en allvarlig rannsakan, för den berör både vår uppgift och vårt ode. Och med vilket intresse utförs den inte! VFF2 138.2

Må var och en som betrotts med ett heligt ansvar, fråga: “Hur ser jag ut inför Guds rannsakande blickar? Är allt ont avlägsnat i mitt hjärta? Eller har dess tempelgårdar blivit så vanhelgade av köpare och säljare, att där inte är rum för Jesus?” Om jäktet i arbetet fortsätter liksom nu, blir det andlig torka och själen lämnas utan Kristus. Om de som bekänner sig till adventbudskapet låter dag ,efter dag gå utan levande kontakt med Gud, skall de begå underliga handlingar. De kommer att fatta, beslut som strider mot Guds vilja. Våra ledande bröder kan ,inte vara trygga om de i sitt arbete följer sina egna impulser. De går då inte i ok med Kristus, och arbetar då inte heller i harmoni med honom. De ser inte och kan inte fylla verkets behov, och Satan förmår dem till ställningstaganden som hämmar och hindrar. VFF2 138.3

Mina trossyskon, utövar ni sann gudsfruktan? Är kärlek till andliga ting framträdande? Lever ni av tro och övervinner världen? Besöker ni de offentliga gudstjänsterna? Hörs era röster i bön och i sällskaplig samvaro? Har era hem ett familjealtare? Samlar ni era barn morgon och kväll och lägger fram deras sak inför Gud? Undervisar ni dem om hur de skall bli Lammets efterföljare? Om era familjer inte är kristna, vittnar detta om er försumlighet och trolöshet. Det är ett sorgligt förhållande om era barn, under det att ni är förbundna med Guds heliga verk, är slarviga, vanvördiga och utan kärlek till andliga möten och till vår heliga sanning. En sådan familj utövar ett inflytande mot Kristus och mot adventbudskapet, och “den som icke är med mig, han är emot mig”, säger Kristus. VFF2 139.1

Försummelse av kristendom i hemmet och försummelse att fostra era barn misshagar Gud i högsta grad. Om ett av era barn fallit i floden och kämpade mot vågorna i hotande fara att drunkna, vilken uppståndelse det skulle vålla! Vilka ansträngningar som skulle göras och hur många böner som skulle bedjas! Vilken hänförelse för att rädda ett människoliv! Men här är era barn utan Kristus, ofrälsta människor. Kanhända är de t.o.m. ohyfsade och ohövliga, en skam for namnet “adventist”. De förgås utan Gud och utan hopp i världen och ni är sorglösa och likgiltiga. VFF2 139.2

Vilket föredöme ger ni era barn? Vilken ordning råder i hemmet? Era barn skulle fostras till att vara vänliga, hänsynsfulla mot andra, stilla, lätta att umgås med, och framför allt, de skulle visa respekt för andliga ting och känna vikten av Guds krav. De skulle lära sig respekt för bönestunden, man skulle vänta av dem att de steg upp i tid för att hinna vara med på familjeandakten. VFF2 140.1