Vägledning För Församlingen II.

Lämna resultatet åt Gud

Vilken motsats till denna anda är den känsla av likgiltighet och förakt” som visats av några i . . . . . emot... och dem som har kommit under hans inflytande. Om någonsin Guds förvandlande nåd behövdes, så är det i den församlingen. Genom att döma och fördöma en broder har de åtagit sig en uppgift som Gud aldrig lagt i deras händer. En hjärtats hårdhet, en kritisk och dömande anda som förstör både personlighet och oberoende, har vävts in i deras kristna erfarenhet och deras hjärtan har förlorat Kristi kärlek. Skynda er, syskon, att rena era hjärtan från dessa ting innan det skall sägas i himmelen: “Må den som är orättfärdig fortfara att öva sin orättfärdighet och den som är oren att orena sig. Så ock den som är rättfärdig, han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den som är helig att helga sig.” (Upp. 22: 11.) VFF2 120.2

Ni kommer att möta många svårigheter i ert kristna liv i samband med församlingen, men ansträng er inte allt för mycket att forma era medtroende. Döm dem inte om ni ser att de inte uppfyller Guds ords krav, om de vållar er förtret, hämnas inte. Var stilla, reta inte upp er om sådant sägs som är ämnat att göra er bittra. Ni ser mycket hos andra som ni finner vara orätt och önskar rätta till. Ni börjar reformera i egen kraft, men det sker inte på rätt sätt. Ni måste arbeta för den felande med ett hjärta, fyllt och ödmjukat av Guds Ande, och så låta Herren arbeta genom er såsom tjänare. VFF2 120.3

Lägg era bördor på Jesus. Ni känner att Herren måste ta hand om de fall där Satan strävar efter att vinna herraväldet, men ni bör i undergivenhet och ödmjukhet göra vad ni kan och sedan lägga den trassliga härvan, de komplicerade förhållandena i Guds hand. Följ föreskrifterna i hans Ord och lämna resultatet åt hans visdom! När ni har gjort allt ni kan för att rädda er medtroende, sluta upp att oroa er och ägna er åt andra pressande plikter. Det är inte längre er sak, utan Guds. VFF2 121.1

Hugg inte på grund av otålighet av svårighetens knut så att ni därmed gör saken hopplös. Låt Gud lösa upp de tilltrasslade trådarna. Han är vis nog att ta hand om vårt livs virrvarr. Han har både skicklighet och takt. Vi kan inte alltid se hans planer; vi måste vänta tåligt och se hur de utvecklas och inte förstöra dem. Han vill uppenbara dem för oss när hans tid är inne. Sträva efter enhet, uppodla kärlek och Kristus-likhet i allt. Han är källan till enighet och styrka, men ni har inte sökt den kristna enhet som i kärlek sammanbinder hjärtan. VFF2 121.2

Det finns arbete för er både inom och utanför församlingen. “Därigenom bliver min Fader förhärligad, att I bären mycken frukt. . .” (Joh. 15: 8.) Den frukt vi bär är det enda beviset inför världen på trädets art. Om våra gärningar är av samma karaktär som grenarnas på det levande Vinträdet, så bär vi rika klasar av ädel frukt, och då bär vi också inför världen Guds eget kännemärke på hans söner och döttrar. Vi är levande brev, kända och lästa av alla. VFF2 121.3

Jag är rädd att ni misslyckas i det som ni måste göra för att gottgöra det förg_ngna och bli levande, fruktbärande grenar. Om ni gör som Gud vill skall hans välsignelse vila över församlingen. Ni har inte varit ödmjuka nog att utföra ett grundligt verk och handla i överensstämmelse med Guds Andes sinnelag. Där har varit självrättfärdigande, självisk njutning och självförsvar när det skulle ha varit ödmjukhet, förkrosselse och ånger. VFF2 122.1

Ni skulle flytta undan varje stötesten och göra “räta stigar för edra fötter, så att den fot som haltar icke vrides ur led”. (Hebr. 12: 13.) Det är inte för sent att rätta till vad som är fel. Men ni skall inte anse er själva för friska och utan behov av läkare för ni behöver hjälp. När ni kommer till Jesus med ett krossat hjärta, skall han hjälpa och välsigna er och ni kommer sedan att fortsätta Herrens verk med mod och energi. Det bästa beviset för att ni är i Kristus, är den frukt ni bär. Men om ni inte i sanning är förenade med honom skall det ljus och de förmåner ni har bli er dom och undergång. (Band 5, sid. 344-348, 1885.) VFF2 122.2

Det är värre, mycket värre, att ge uttryck för sina känslor i en stor samling och angripa alla, än att gå till de personer som kanhända har handlat fel och förebrå dem enskilt. Det stötande i ett sådant strängt, övermodigt och anklagande tal är så många gånger värre i Guds ögon än att ge en personlig, enskild förebråelse, som antalet åhörare är större och kritiken mer allmän. Det är alltid lättare att ge uttryck för sina känslor inför en församling än att gå till de felande och ansikte mot ansikte med dem, öppet, ärligt och rakt på sak påvisa deras orätta handling. Men att i Guds hus ge uttryck för starka känslor mot vissa personer och därmed låta både oskyldiga och skyldiga lida är ett tillvägagångssätt som Gud inte godkänner och som gör mer skada än nytta. (Band 3, sid. 507, 508, 1875.) VFF2 122.3

Du kanske tycker att andra har gjort fel, och jag vet lika väl som du att en Kristus-lik anda inte har funnits i er församling. Men berättigar det dig att döma de andra? Kan två misstag göra det ena ogjort? Om en, två eller tre i församlingen har handlat fel, utplånar eller ursäktar inte detta din synd. Vilken väg än andra må gå, är det din uppgift att se om ditt eget. Gud ställer fordringar på dig som inga omständigheter skulle få dig att glömma och försumma, för varje själ är dyrbar för honom. (Band 5, sid. 349, 1885.) VFF2 123.1