Vägledning För Församlingen II.

Att umgås med de felande

Vi skall inte döma varandra, det är inte vår uppgift. Men vi skall älska varandra och be för varandra. När vi ser någon lämna adventbudskapet, skuNe vi gråta över denne såsom Jesus grät över Jerusalem. Låt oss se vad vår himmelske Fader säger i sitt ord om felsteg: “Mina bröder, om så händer, att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad.” (Gal. 6: 1.) “Mina bröder, om någon bland eder har farit vilse från sanningen, och någon omvänder honom, så mån I veta att den som omvänder en syndare från hans villoväg, han frälser hans själ från döden och överskyler en myckenhet av synder.” (Jak. 5: 19, 20.) VFF2 119.1

Vilken stor missionsuppgift! Hur mycket mer Kristus-likt än att såsom fattiga och felande dödliga varelser alltid anklaga och döma dem som inte lever exakt efter vad vi anser passande. Låt oss komma ihåg att Jesus känner oss var och en personligen och hans hjärta rörs av vår svaghet. Han känner vars och ens behov och han läser varje hjärtas dolda och outtalade sorg. Om någon av de små, för vilka han dog, såras, så ställer ban syndaren till ansvar. Jesus är den gode Herden. Han har omsorg om sina svaga, sjuka, vilsegångna får. Han känner dem alla vid namn. Den nöd som drabbar varje får eller varje lamm i hans hjord, rör hans älskande hjärta, och ropet om hjälp når bans öra. En av de största synder som begicks av Israels herdar påvisas av profeten: “De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka, det förlorade uppsökten I icke, utan med förtryck och hårdhet foren I fram mot dem. Så blevo de förskingrade, därför att de icke hade någon herde, de blevo till mat åt alla markens djur, ja, de blevo förskingrade. Mina får gå nu vilse på alla berg och alla höga kullar; över hela jorden äro mina får förskingrade, utan att någon frågar efter dem eller uppsöker dem.” (Hes. 34: 4-6.) VFF2 119.2

Jesus sörjer för var och en som om denne vore den ende på jorden. Såsom Gudom utövar han sin makt för vår skull, medan han såsom vår äldre bror känner all vår smärta. Himmelens majestät tog inte avstånd från det fallna, syndiga människosläktet. Vi har inte en överstepräst som står så högt över oss, att han inte lägger märke till oss och sympatiserar med oss, men vi har en som varit frestad i allt liksom vi, dock utan synd. VFF2 120.1