Vägledning För Församlingen II.

Upprätta de fallna

“Mina bröder, om så händer att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån l, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad. Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag.” (Gal. 6: 1, 2.) Åter framläggs vår plikt klart och rakt på sak. Hur kan då de, som bekänner sig följa Kristus, så lättsinnigt tolka dessa inspirerade föreskrifter? VFF2 90.1

För inte länge sedan fick jag ett brev, i vilket beskrevs ett tillfälle då en broder hade handlat indiskret. Fast detta hände för flera år sedan och gällde en bagatell, knappt värd att tänka på, påstod brevskriverskan att det hade för alltid förstört hennes förtroende för den brodern. Om denna syster inte gjort ännu ‘större felsteg, vore det ett under, för den mänskliga naturen är mycket svag. Jag har umgåtts och umgås fortfarande med bröder och systrar, som gjort sig skyldiga till grava synder och som inte ens nu ser sina synder såsom Gud ser dem. Men Herren har tålamod med dessa och varför skulle då inte jag ha det? En dag skall han genom sin Ande så på verka dem, att synden ter sig för dem liksom för Paulus “till övermått syndig”. VFF2 90.2

Vi känner våra egna hjärtan så litet och har endast ringa förståelse för vårt behov av Guds nåd. Detta är orsaken till att vi har ‘så litet av den ömma medkänsla som Jesus visar oss och som vi skulle visa varandra. Vi skulle komma ihåg, att våra syskon är svaga och felande dödliga varelser liksom vi själva. Anta att en broder, därför att han inte vakade, har övervunnits av frestelsen och i motsats till sitt vanliga betéende gjort ett felsteg. Hur skall vi behandla honom? Från Bibeln vet vi att människor som Gud använt till att utföra stora och goda verk begick svåra synder. Herren lät dem inte förbli ostraffade, men han förkastade inte heller sina tjänare. När de ångrade sig, förlät han dem nådefullt och uppenbarade för dem sin närvaro och verkade genom dem. VFF2 90.3

Låt oss fattiga, svaga, dödliga människobarn betänka hur stort vårt eget behov av barmhärtighet och tålamod både från Gud och våra syskon är! Låt oss vara varsamma i våra domar över andra. Vi skulle ge akt på apostelns förmaning: “... då mån l, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad.” (Gal. 6: 1.) Vi kan själva falla för frestelsen och då behöver vi allt det överséende som vi tillråds att visa överträdaren. “... ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.” (Matt. 7: 2.) VFF2 91.1

Aposteln varnar den självständige och självsäkre: “Om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så bedrager han sig själv. . . . Ty var och en har sin egen börda att bära.” (Gal. 6: 3, 5.) Den som anser sig vara överlägsen sina syskon i omdöme och erfarenhet och föraktar deras råd och förmaningar, visar att han hamnat i en farlig villfarelse. Hjärtat är ett bedrägligt ting. Han borde pröva sin karaktär och sitt liv med Bibelns måttstock. Guds ord avslöjar ofelbart en människas vägar. Oavsett de många inflytanden som splittrar och distraherar sinnet, skall de som ärligt söker Gud ledas in på den rätta vägen. Varje människa står eller faller ,slutligen för sig själv och inte beroende på det partis åsikt som stöder eller motarbetar henne. Hon är inte heller beroende av någon människas dom, utan endast av sin egen verkliga karaktär, såsom Gud ser henne. Församlingen kan varna, råda och förmana, men den kan inte tvinga någon att välja den rätta vägen. Var och en som fortsätter att ringakta Guds ord måste bära sin egen börda, svara för sig själv inför Gud och bära följderna av sin livsföring. VFF2 91.2

Herren har i sitt ord gett oss bestämda och tydliga instruktioner genom vilka vi, om vi följer dem, kan bevaraenhet och harmoni i församlingen. Bröder och systrar, följer ni dessa råd? Läser ni Bibeln och är ni Ordets görare? Strävar ni efter att uppfylla Kristi bön om att hans efterföljare skulle vara “ett”? “Ståndaktighetens och tröstens Gud give eder att vara ens till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterföljelse, så att I endäktigt och med en mun prisen vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader.” (Rom. 15: 5, 6.) “Låten fullkomna eder, låten förmana eder, varen ens till sinnes, hållen frid då skall kärlekens och fridens Gud vara med eder.” (2 Kor. 13: 11.) (Band 5, sid. 236-248, 1882.) VFF2 92.1