Vägledning För Församlingen II.

Rättegång trosfränder emellan

Även många som tycks vara samvetsgranna kristna hindras av högmod och självgodhet att privat gå till dem som de anser har handlat fel, tala med dem i Kristi anda, resonera igenom saken och be för varandra. Tvister, bråk och rättegångar trosförvanter emellan är en skam för Guds verk. De som väljer en sådan väg utsätter församlingen för dess fienders åtlöje och får mörkrets makter att triumfera. De river på nytt upp Kristi sår och drar öppet förakt över honom. Genom att ignorera församlingens auktoritet visar de ringaktning för Gud, som gav församlingen dess auktoritet. VFF2 86.2

Paulus skriver till galaterna: “Jag skulle önska att de män som uppvigla eder läte omskära sig ända till avstympning. I ären ju kallade till frihet, mina bröder; bruken dock icke friheten så, att köttet får något tillfälle. Fastmer mån I tjäna varandra genom kärleken. Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, nämligen detta: ‘Du skall älska din nästa som dig själv.’ Men om I bitens inbördes och äten på varandra, så mån I se till, att I icke bliven uppätna av varandra. Vad jag vill säga är detta: Vandren i ande, så ,skolen I förvisso icke göra vad köttet har begärelse till.” (Gal. 5: 12-16.) VFF2 86.3

Falska lärare hade förkunnat för galaterna läror som stred mot Kristi evangelium. Paulus sökte påvisa och ändra dessa misstag. Han önskade helst att dessa falska lärare skulle skiljas från församlingen, men deras inflytande hade påverkat så många, att det tycktes riskfyllt att ingripa mot dem. Ett sådant ingripande kunde därför orsaka strid och ,splittring, som kunde bli ödeläggande för församlingens andliga intressen. Därför sökte han inpränta hos församlingsmedlemmarna betydelsen av att hjälpa varandra i kärlek. VFF2 87.1

Han förklarade att lagens krav angående vårt förhållande till nästan uppfylls, när vi älskar varandra. Han varnade dem för att ge efter för hat och kiv, dela upp sig i olika partier och likt oskäliga djur bita och äta på varandra och därmed dra över sig olycka i denna tid och undergång i den tillkommande. Det fanns bara en väg att undvika detta fruktansvärt onda och det var, såsom aposteln uppmuntrade dem till, “att vandra i ande”. De måste genom oavbruten bön söka den helige Andes ledning till kärlek och enhet. VFF2 87.2