Vägledning För Församlingen II.

Litteraturevangelistens gärning - en verklig mission

Alla som önskar ett tillfälle att verkligen missionera och som vill överlåta sig helt och odelat till Gud, skall finna att litteraturmissionen ger dem tillfällen att tala om sådant som berör det tillkommande och eviga livet. Den erfarerrhet de därigenom får blir av största värde för dem som bereder sig för predikogärningen. Det är den helige Andes inneboende, som gör oss passande, både män och kvinnor, att vara herdar för Guds hjord. När de bär i minnet den tanken, att Jesus är deras följeslagare, känner de en helig fruktan och en helgad glädje mitt i alla sina prövande omständigheter. De lär sig att bedja medan de arbetar. De fostras till tålamod, vänlighet, artighet och hjälpsamhet. De visar sann kristlig hövlighet, då de minns att Jesus, deras följeslagare, inte godkänner hårda, ovänliga ord och känslor. Deras tal förädlas. Talets makt betraktar de som ett dyrbart pund, som de fått som ett lån för att utföra ett högt och heligt värv. Tjänaren lär sig, hur han bäst skall representera den gudomlige Ledsagaren som han är förenad med. Han visar respekt och vördnad för den Helige och Osynlige vats ok han bär och lär sig att vandra hans rena och heliga vägar. De som tror på den gudomlige Följeslagaren kommer att tillväxa. De erhåller kraft att kläda sanningens budskap i helig skönhet. VFF2 555.3

Det finns några som är passande för litteraturverksamheten och som kan utföra mer på detta område än genom att predika. Om Kristi Ande bor i deras hjärtan skall de finna tillfälle att framställa hans ord för andra och att leda deras sinnen till de särskilda sanningarna för denna tid. De som passar till detta arbete skulle göra det till sin uppgift. Men då finns det någon omdömeslös predikant som smickrar dem och säger, att de skulle använda sina gåvor i predikotjänsten i stället för i litteraturarbetet. På detta sätt påverkas de till att bli predikanter i stället. Och just de som skulle ha blivit goda evangelister, när det gäller att besöka familjerna i deras hem, tala med dem och bedja med dem, skils nu från det arbete som de var lämpade för, för att bli dåliga predikanter, och det fält där så mycket arbete väntar och där så mycket gott kunde ha utförts, försummas. VFF2 556.1