Vägledning För Församlingen II.

Hur vi skall arbeta för de behövande

När vi försöker hjälpa de fattiga, de föraktade, de övergivna, utför då inte arbetet från era höga styltor av värdighet och överlägsenhet, för på det sättet kan ni inte åstadkomma något. Bli verkligt omvända och lär av Honom, som är mild och ödmjuk av hjärtat. Vi måste alltid ha Herren för våra ögon. Så som Kristi tjänare bör vi upprepa, så att vi inte glömmer det: “Jag är köpt för ett dyrt pris.”. VFF2 527.1

Gud vill ha inte endast din godhet, utan ditt vänliga ansikte, dina hoppfulla ord och din handtryckning. När du besöker prövade Guds barn, kommer du att möta sådana som förlorat allt hopp - ge dem solskenet tillbaka. Det finns de som behöver Livets bröd, läs för dem ur Guds ord. Andra lider Även själens sjukdom som inte något jordiskt balsam kan påverka och som ingen läkare kan bota. Bed för dessa och för dem till Jesus. VFF2 527.2

Vid vissa tillfällen grips en del av sentimentala känslor, som leder till impulsiva handlingar. De kanske tror att de då utför en stor tjänst för Kristus, men det gör de inte. Deras iver dör snart ut, och då försummar de sin tjänst för Kristus. Gud tar inte emot en nyckfull tjånst. Det är inte genom känslosamma tillfälliga ryck av aktivitet, som vi kan göra våra medmänniskor gott. Krampaktiga försök att göra gott gör oftare skada än nytta. VFF2 527.3

Arbetsmetoder till hjälp för de behövande skulle noggrant övervägas under bön. Vi skall söka visdom från Gud, för han vet bättre än kortsynta dödliga, hur man skall sörja för dem som han skapat. Det finn's några som utan åtskillnad ger till alla som ber dem om hjälp. De handlar fel. När vi försöker hjälpa de fattiga skall vi vara noga med att ge rätt slags hjälp. Det finns en del som, när de fått hjälp, fortsätter att göra sig själva till föremål för hjälp. De kommer att vara beroende så ,länge det finns någon som de kan lita till. Genom att ge överdrivet mycken tid och uppmärksamhet åt dessa befrämjar vi endast deras lättja, hjälplöshet, extravagans och omåttlighet. VFF2 527.4

När vi ger till de fattiga skull, vi fråga oss själva: “Uppmuntrar jag slöseri? Hjälper jag dem, eller skadar jag dem?” Ingen människa som kan förtjäna sitt uppehälle har rätt att vara beroende av andra. VFF2 528.1

Ordspråket” Världen är skyldig att försörja mig” har en smak av falskhet, bluff och röveri. Världen är inte skyldig att försörja någon människa som själv kan arbeta och tjäna sitt levebröd. Men om någon kommer till vår dörr och ber om bröd, skall vi inte visa bort honom hungrig. Hans fattigdom kan vara en följd av motgångar. VFF2 528.2

Vi skulle hjälpa dem som har stora familjer att underhålla och som ständigt måste kämpa mot svaghet och fattigdom. Mången änka med sina faderlösa barn arbetar långt över sin förmåga för att kunna behålla barnen hos sig och förse dem med mat och kläder. Många sådana mödrar har dött av överansträngning. Varje änka behöver den tröst, som hoppfulla och uppmuntrande ord ger och det finns många som skulle behöva materiell hjälp. VFF2 528.3

Gudfruktiga personer med gott omdöme och förstånd, skulle väljas att se till de fattiga och nödställda, först och främst de som tillhör trons husfolk. De skulle rapportera till församlingen och ge råd om vad som borde göras. VFF2 528.4

I stället för att leda de fattiga att tro, att de kan få mat och dryck fritt eller nästan fritt, skulle vi ordna så, att de kunde hjälpa sig själva. Vi skulle försöka skaffa dem ett arbete, och om nödvändigt är, lära dem att arbeta. Medlemmar av fattiga familjer skulle lära sig att laga mat, sy sina egna kläder och hur man bäst sköter ett hem. Pojkar och flickor skulle grundligt lära sig ett yrke. Vi måste uppfostra de fattiga att bli självförsörjande. Det är den rätta hjälpen, för den gör dem inte endast självunderhållande, utan gör dem lämpliga att hjälpa andra. VFF2 528.5