Vägledning För Församlingen II.

De fattiga, de sjuka och de gamla

“Om någon fattig finnes hos dig, ‘en av dina bröder inom någon av dina städer i det land som Herren, din Gud, vill giva dig, så skall du icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för denne din fattige broder, utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna vad han behöver i sin brist. Tag dig till vara, så att icke den onda tanken uppstår i ditt hjärta: ‘Det sjunde året, friåret är nära’, och att du så ser med ont öga på din fattige broder och icke giver honom något; han kan då ropa över dig till Herren, och så kommer synd att vila på dig. Gärna skall du giva åt honom, och ditt hjärta skall icke vara motvilligt, när du giver åt honom, ty för en sådan gåvas skull skall Herren, din Gud, välsigna dig i alla dina verk, i allt vad du företager dig. Fattiga skola ju aldrig saknas i landet, därför bjuder jag dig och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de arma och fattiga som du har i ditt land.” (5 Mos. 15: 7-11.) VFF2 520.3

Genom olika omständigheter har en del som älskar och lyder Gud blivit fattiga. En del är inte aktsamma, de vet inte hur de skall handha pengar. Andra har blivit fattiga på grund av sjukdom och motgångar. Vad än orsaken må vara, är de behövande, och att hjälpa dem är en viktig gren av missionsarbetet. VFF2 521.1

Alla våra församlingar skulle sörja för sina egna fattiga. Vår kärlek till Gud skall ta sig uttryck i att vi gör gott mot de behövande och lidande bland trons husfolk, vars behov har kommit till vår kännedom och som behöver vår omsorg. Varje människa har en särskild ‘Skyldighet mot Gud att ge hans värdiga fattiga ett särskilt medlidande. Vi får under inga förhållanden gå förbi dessa. VFF2 521.2

Paulus skrev till korintierna: “Vi vilja meddela eder, kära bröder, huru Guds nåd har verkat i Macedoniens församlingar. Fastän de hava varit prövade av ,svår nöd, har deras överflödande glädje, mitt under deras djupa fattigdom, ‘så flödat över, att de av gott hjärta hava givit rikliga gåvor. Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och det självmant; därom kan jag vittna. Mycket enträget båda de oss om den ynnesten att få vara med om understödet åt de heliga. Och de gåva icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva gåva de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds vilja. Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till fullbordan.” (2 Kor. 8: 1-6.) VFF2 521.3

Det hade varit hungersnöd i Jerusalem, och Paulus visste att många av de kristna hade förskingrats, och att ,de som var kvar säkerligen var berövade mänsklig medkänsla och utsatta för religiös fientlighet. Därför uppmanade han församlingarna att sända ekonomiskt understöd till dessa bröder i Jerusalem. Summan som insamlades översteg apostlarnas förväntan. Tvingade av Kristi kärlek gav de troende frikostigt, och de var glada över att de på detta sätt kunde ge uttryck för sin kärlek till Frälsaren och till ‘sina trossyskon. Detta är enligt Guds ord den äkta grunden för barmhärtighet. VFF2 521.4

Uppgiften att sörja för våra gamla bröder och systrar som inte har något hem, är ständigt aktuell. Vad kan vi göra för dem? Jag har flera gånger upprepat vad Herren har sagt mig: Det bästa är inte att upprätta institutioner för vården av de gamla och samla dem alla på samma plats. Inte heller skulle man sända bort dem för att få vård. Låt varje familj ta hand om sina släktingar. Om detta inte är möjligt, tillfaller uppgiften församlingen, och denna skall ta emot den som en plikt och en förmån. Alla som äger Kristi anda betraktar de svaga och gamla med särskild respekt och ömhet. VFF2 522.1

Gud tillåter att det i varje församling finns några av hans fattiga. De är alltid ibland oss, och Herren lägger på församlingsmedlemmarna ett personligt ansvar att sörja för dem. Vi får inte lägga vårt ansvar på andra. Mot dem som är inom våra egna led skall vi visa samma kärlek och sympati som Kristus skulle ha visat om han varit i vårt ställe. På detta sätt fostras vi till att bli redo att verka i Kristi led. VFF2 522.2

Predikanten skulle undervisa de olika familjerna om, och stimulera församlingen till, att ta vård om sina egna sjuka och fattiga. Han skulle tillvarata de möjligheter som Gud gett åt folket och utnyttja dem i verksamheten. Om en församling överbelastas på detta område, skulle andra församlingar komma till dess hjälp. Församlingsmedlemmarna skall visa takt och skarpsinne, när de sörjer för detta Herrens folk. De skulle försaka lyx och onödiga prydnader för att kunna göra det trevligt för de behövande. När de gör detta praktiserar de uppmaningen i Jes. 58, och får del av den välsignelse som utlovats där. Band 6, sid. 269-272, 1900.) VFF2 522.3