Vägledning För Församlingen II.

Att representera Kristus

Goda gärningar innebär uppoffring, men själva offret lär oss disciplin. Dessa förpliktelser för oss i konflikt med våra naturliga känslor och böjelser, och när vi uppfyller dem, vinner vi den ena segern efter den andra över tvivelaktiga drag i vår karaktär. Striden fortsätter, och så tillväxer vi i nåden. På detta sätt återspeglar vi Kristus och bereds för en plats bland de välsignade i Guds rike. VFF2 512.3

Både timliga och andliga välsignelser åtföljer dem som delar med sig till behövande av det som de fått av Mästaren. Jesus utförde ett underverk för att mätta fem tusen, en trött och hungrig skara. Han valde en trevlig plats där folket rymdes, och bad dem att slå sig ner. Sedan tog han fem bröd och två små fiskar. Utan tvivel anmärkte många att det vore omöjligt att mätta fem tusen män, förutom kvinnor och barn, med så ringa tillgångar. Men Jesus välsignade brödet och fiskarna och bad lärjungarna att dela ut maten. Och medan de gav av den åt skaran, förmerades den i deras händer. Och när den stora skaran hade fått sitt, satte sig lärjungarna själva ned och åt tillsammans med Kristus av den mat som kommit från himmelens förråd. Detta är en dyrbar lärdom för varje Kristi efterföljare. VFF2 513.1

En ren och obesmittad gudstjänst är det “att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen”. (Jak. 1: 27.) Våra församlingsmedlemmar är i stort behov av kunskap om praktisk gudsfruktan. De behöver öva självförnekelse och självförsakelse. De behöver bevisa för världen att de är Kristus-lika. Därför skall inte det arbete som Kristus väntar av dem, utföras av ombud, så att man ålägger en kommitté eller en institution att bära de bördor Som de själva skulle axla. De skall utveckla Kristus-likhet ‘genom att ge av sina medel och sin tid, sin medkänsla och sina personliga bemödanden, hjälpa de sjuka, trösta de sörjande, bistå de fattiga, uppmuntra de förtvivlade, upplysa människor i mörker, visa syndare till Kristus och uppenbara för deras hjärtan Guds lags fordringar. VFF2 513.2

Människor vaktar och väger dem som gör anspråk på att bekänna vår tids särskilda sanningar. De vaktar för att se på vilket sätt de troende i sina liv och sitt uppförande representerar Kristus. Genom att ödmjukt och på allvar göra gott mot alla, utövar Guds folk ett inflytande som blir märkbart i varje by och stad, där ‘adventbudskapet är känt. Om alla som känner sanningen tog fasta på detta arbete allt eftersom tillfällena yppar sig, och dag för dag utförde små handlingar av kärlek där de bor, skulle Kristus uppenbaras för deras grannar. Evangelium skulle visa sig vara en levande kraft och inte skickligt uttänkta fabler eller tomma spekulationer. Det visar sig vara en verklighet och inte ett resultat av inbillning och hänförelse. Detta skall medföra större resultat än predikningar och trosbekännelser. VFF2 514.1

Satan spelar livets spel om varje människa. Han vet att praktisk medkänsla är ett prov på hjärtats renhet och osjälviskhet, och han gör varje tänkbar ansträngning att stänga våra hjärtan för andras behov, så att vi till sist skall vara oberörda av lidandet. Han finner på sådant som skall hindra oss från att ge uttryck för kärlek och sympati. På detta sätt ödelade han Judas liv. Judas försökte alltid att tillgodose sig själv. I detta avseende är han en representant för många bekännande kristna i vår tid. Därför behöver vi studera hans fall. Vi är lika nära Jesus som han var. Men om inte vår förening med Kristus gör oss till ett med honom, och så var fallet med Judas, och om vi inte i våra hjärtan känner en allvarlig medkänsla med dem som Kristus dog för, är vi, liksom Judas, i fara att skiljas från Kristus och bli ett byte för Satans frestelser. VFF2 514.2

Det är nödvändigt att vi är på vakt mot ett första avsteg från rättfärdigheten, eftersom en överträdelse, en försummelse att uppenbara Kristi anda, öppnar vägen för en annan och ännu en annan, tills vårt sinne behärskas av fiendens principer. Om själviskhetens anda tillåts att råda blir den en förtärande passion, som ingenting annat än Kristi makt kan betvinga. VFF2 514.3