Vägledning För Församlingen II.

Församlingens behov

Medan världen behöver medkänsla och Guds folks böner och bistånd, medan den behöver se Kristus uppenbarad i hans lärjungars liv, behöver också Guds folk tillfällen som väcker deras medkänsla, ger kraft åt deras böner och hos dem utvecklar en karaktär enligt det gudomliga mönstret. Det är för att förse församlingen med dessa tillfällen som Gud har placerat fattiga, olyckliga, sjuka och lidande bland oss. De är Jesu testamente till hans församling, och vi skall sörja för ,dem såsom han skulle göra. På detta sätt tar Gud bort slagget och renar guldet, och ger oss den hjärtats och karaktärens förfining som vi behöver. VFF2 511.1

Herren kunde utföra sitt verk utan vår medverkan. Han är inte beroende av våra pengar, vår tid och vårt arbete. Men församlingen är mycket dyrbar i hans ögon. Den är det skrin som innehåller hans juveler, den fålla som innesluter hans hjord, och han längtar att se den utan fläck eller skrynka. Han trängtar efter den med outsäglig kärlek. Detta är orsaken till att han har gett oss tillfällen att verka för honom, och han tar emot vårt arbete såsom tecken på vår kärlek och lojalitet. VFF2 511.2

Genom att placera fattiga och lidande bland oss prövar Herren oss för att se vad som finns i våra hjärtan. Vi kan inte utan fara svika principerna, kränka rätten och försumma barmhärtigheten. Vi kan inte se en broder sjunka ned i förfall och gå förbi honom på andra sidan av vägen, utan vi måste genast och helhjärtat försöka uppfylla Guds bud genom att hjälpa honom. Vi kan inte motarbeta Guds särskilda önskemål utan att följden av våra gärningar återspeglas i våra liv. Vi skulle i våra samveten vara fast övertygade om att vadhelst som vanärar Gud i vårt handlingssätt kan inte heller gagna oss. VFF2 511.3

Det skulle stå inristat i vårt samvete såsom med stålstift på en klippa, att den som åsidosätter barmhärtighet, medlidande och rättfärdighet, den som försummar de fattiga och är likgiltig för mänsklighetens lidanden, den som inte är vänlig och hövlig, uppför sig på ett sådant sätt att Gud inte kan samverka med honom i hans karaktärsutveckling. Sinnets och hjärtats adel formas lättare när vi känner sådan ömhet och medkänsla för andra att vi använder våra tillgångar och förmåner för att lindra deras nöd. Att skaffa och behålla allt för sig själv, medverkar till själslig fattigdom. Men de som är villiga att utföra just det arbete ‘som Gud bestämt för dem, enligt Kristi metoder, får alla Kristi egenskaper. VFF2 512.1

Vår Frälsare sänder sina budbärare att frambära ett vittnesbörd till hans folk. Han säger: “Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom, och han med mig.” (Upp. 3: 20.) Men många vägrar att ta emot honom. Den helige Ande väntar på att få beveka och inta hjärtat, men de är inte villiga att öppna dörren och släppa in Frälsaren av fruktan för att han skall begära någonting av dem. Och så går Jesus av Nasaret förbi. Han längtar efter att få utgjuta sin nåds rika välsignelser över dem, men de vägrar att ta emot dem. Hur fruktansvärt är det inte att utestänga Kristus från hans eget tempel! Vilken förlust för församlingen! VFF2 512.2