Vägledning För Församlingen II.

Predikanternas uppgift

Distriktsföreståndare och predikanter skulle ägna sin tid åt folkets andliga behov, och skulle därför inte behöva befatta sig med de praktiska arrangemangen för mötet. Predikanterna skulle vara redo att vara lärare och ledare på lägermötet, när tillfänet så kräver, men de skulle inte uttröttas. De måste vara utvilade och på gott humör, för det är nödvändigt för mötets bästa. De måste kunna tala ord av vänlighet och mod, och så sanningens andJjga sådd i ärliga människors sinnen, för att växa upp och bära frukt. VFF2 394.1

Predikanterna skulle undervisa folket om hur man kommer till Herren och om hur man leder andra till honom. Man skulle tillämpa sådana metoder och lägga sådana planer att standarden kunde höjas, och folket lära sig hur de kan renas från orättfärdighet genom att praktisera rena och heliga principer. VFF2 394.2

Man måste ta tid till hjärterannsakan, till vård av själen. Då vi helt ägnar oss åt praktiska uppgifter, blir resultatet helt naturligt en brist på andlig kraft. Personlig gudsfruktan, sann tro och hjärtats helgelse måste framhållas, till dess att folket inser dess betydelse. VFF2 394.3

Vi, måste ha Guds kraft på våra lägermöten, annars kan vi inte stå emot själafienden. Kristus säger: “Mig förutan kunnen I intet göra.” VFF2 394.4

De som samlas till lägermöten måste vara medvetna om det faktum, att ändamålet med mötena är att vi skall erhålla en djupare andlig erfarenhet, gå framåt i kunskap om Gud och fyllas med andlig kraft. Om vi inte inser detta blir mötena för vår del helt meningslösa. (Band 6, sid. 38-46, 1900.) VFF2 394.5

Det finns inget inflytande som kan bli till sådan skada för ett lägermöte eller vilken som helst annan religiös samling, som mycket och tomt prat. Ofta samlas män och kvinnor i grupper och pratar om allmänna saker, som inte har något samband med mötena. Några har tagit tankar och bekymmer för små gårdar, hus eller byggnadsplaner med sig. Några granskar andras karaktärer och har varken tid eller lust till att genom självprövning upptäcka sina egna karaktärsfel så att de ‘kan rätta felen och fullborda sin helgelse i gudsfruktan. VFF2 395.1

Om alla som bekänner sig följa Kristus tog vara på tiden mellan mötena för samtal om sanningen och det kristna hoppet, samt under hjärterannsakan och i uppriktighet bad om Guds välsignelse, skulle ett mycket större verk än vi hittills sett kunna utföras. Icke-kristna som orätt anklagar de som tror adventbudskapet, skulle övertygas av deras “goda vandel i Kristus”. Våra ord och handlingar är den frukt vi bär. “Alltså skolen I känna dem av deras frukt.” (Matt. 7: 20.) (Band 2, sid. 597, 598, 1871.) VFF2 395.2

Avsikten med ett lägermöte är att alla lämnar sina dagliga omsorger och bördor, och ägnar några få dagar åt att helt söka Herren. Vi skulle använda tiden till självprövning, grundig rannsakan av våra hjärtan, uppriktig bekännelse av våra syn. der och förnyande av våra löften till den Högste. Om några kommer till mötena av mindre värdiga orsaker, hoppas vi att mötets karaktär blir sådan, att de förstår den rätta avsikten med mötet. VFF2 395.3

Tron hos de flesta kristna försvagas, om de ständigt försummar att mötas till konferens och bön. Om det vore omöjligt för dem att åtnjuta sådana kristna förmåner, skulle Gud sända ljus direkt från himmelen genom sina änglar för att uppliva, trösta och välsigna sitt skingrade folk. Men han ämnar inte utföra ett under för att vidmakthålla sina heligas tro. Han väntar av dem att de skall älska sanningen tillräckligt för att göra sig intet extra besvär för att få del av de förmåner och välsignelser som Gud erbjuder dem. Det minsta de kan göra är att ägna några få dagar varje år till en gemensam ansträngning att befrämja Kristi sak och till vänligt utbyte av råd och sympati. (Band 4, sid. 106, 107, 1876.) VFF2 395.4