Vägledning För Församlingen II.

Guds omsorg om sitt verk

Det var under svåra och nedslående omständigheter som Jesaja, ännu en helt ung man, blev kallad till profet. Olycka hotade landet. Genom sina överträdelser av Guds lag hade Juda folk förlorat hans beskydd, och de assyriska trupperna hotade Juda rike. Men deras fienders hot var inte den största svårigheten. Det var folkets synder som framför allt gjort Herrens tjänare nedslagen. Genom sitt avfall och uppror hade de ådragit sig Guds straffdomar. Den unga profeten hade kallats att varna dem och han visste att han skulle mötas av envist motstånd. Han darrade när han såg på sig själv och tänkte på den envishet och den otro, som utmärkte det folk, för vilket han var kallad att arbeta. Hans uppdrag tycktes honom nästan hopplöst. Skulle han i förtvivlan överge sin mission och lämna Israel ostört i sitt avguderi? Skulle Nineves gudar få regera jorden och håna himmelens Gud? VFF2 359.1

Sådana tankar rörde sig i hans sinne, när han stod i det heliga templets pelargång. Plötsligt tycktes porten och den inre förlåten lyftas upp eller dras åt sidan, och han kunde se in i det allraheligaste, dit inte ens profeten fick gå in. Framför sig såg han en syn: Jehova sittande på en hög tron, medan släpet på hans mantel uppfyllde templet. På båda sidor om tronen svävade seraferna, med två vingar flög de, med två betäckte de i vördnad sina ansikten och med två betäckte de sina fötter. Dessa tjänande änglar höjde sina röster i högtidlig åkallan: ” Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet”, ända tills dörrposterna, pelarna, och cederportarna tycktes darra av ljudet och huset fylldes med deras lovsång. VFF2 359.2

Aldrig förr hade Jesaja så helt insett Jehovas storhet och fullkomliga helighet; och han kände att han i sin mänskliga svaghet och ovärdighet måste förgås i gudomens närvaro. “Ve mig, jag förgås!” rapade han, “Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, Herren Sebaot.” Men en seraf kom till honom för att göra honom passande för hans stora uppdrag. Med ett glödande kol från altaret rorde han vid profetens mun och sade: “Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.” Och när han hörde Guds röst säga: ” Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?”, svarade Jesaja med helig förtröstan: “Se, här är jag, sänd mig.” (Jes. 6: 5, 7, 8.) VFF2 360.1

Vad skulle nu hända, om jordiska trupper skulle samla sig till strid mot Juda? Om Jesaja skulle mötas av opposition och motstånd i sin mission? Han hade sett Konungen, härskarornas Herre, han hade hört serafernas sång: “Hela jorden är full av hans härlighet” och profeten hade fått kraft för den uppgift som låg framför honom. Minnet av synen han sett, kom att bära honom genom hans långa och svåra mission. VFF2 360.2