Vägledning För Församlingen II.

Guds karaktär uppenbarad i Kristus

Frälsaren sade: “Detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.” (Joh. 17: 3.) Och Gud förklarade genom profeten: “Den vise berömme sig icke av sin vishet, den starke berömme sig icke av sin styrka, den rike berömme sig icke av sin rikedom. Nej, den som vill berömma sig, han berömme sig därav att han har förstånd till att känna mig: att jag är Herren, som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty till sådana har jag behag, säger Herren.” (Jer. 9: 23, 24.) VFF2 345.1

Ingen människa kan utan Guds hjälp få denna kännedom om Gud. Aposteln säger, att “världen icke genom sin visdom lärde känna Gud”. (1 Kor. 1: 21.) Kristus var i världen, och genom honom hade världen blivit till, men världen ville icke veta av honom”. (Joh. 1: 10.) Jesus förklarade för sina lärjungar: “Ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd.” (Matt. 11: 27.) I sin sista bön för sina efterföljare, innan han trädde in i Getsemanes skuggor, lyfte Frälsaren sina ögon mot himmelen, och i sorg över den fallna människans likgiltighet sade han: “Rättfärdige Fader, världen har icke lärt känna dig, men jag känner dig.” - “Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen.” (Joh. 17: 25, 6.) VFF2 345.2

Från begynnelsen har det varit Satans utstuderade plan att få människorna att glömma Gud, så att han själv skulle kunna vinna dem. Därför har han sökt missrepresentera Guds karaktär och ge människorna en felaktig uppfattning om honom. Skaparen har framställts för dem med samma kännetecken som beskriver mörkrets furste - såsom tyrannisk, hård och oförlåtande - så att han skulle bli fruktad, avskydd, ja, t.o.m. hatad av människan. Satan hoppades att så förvirra de människor som han bedragit, att de skulle utesluta Gud ur sin tankevärld. Sedan skulle han utplåna Guds avbild hos människan och i stället forma henne efter sitt sinne, genomsyra henne med sin egen anda och göra henne till fånge under sin vilja. VFF2 346.1

Det var genom att ge ett falskt intryck av Guds karaktär och ingjuta misstroende till honom, som Satan lockade Eva till överträdelse. Genom synden förmörkades våra första föräldrars sinnen, deras natur urartade, och deras uppfattning om Gud formades av deras egen trångsynthet och själviskhet. Och när människan gick allt längre i synd, utplånades kunskapen om Gud och hans kärlek från deras sinnen och hjärtan. “Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.” (Rom. 1: 21.) VFF2 346.2

Tidvis verkade det som om Satans kamp för att vinna kontroll över den mänskliga familjen skulle krönas med framgång. Under århundradena före Kristi första ankomst tycktes världen nästan helt domineras av mörkrets furste, och han härskade med en så fruktansvärd makt att det tycktes som om alla världens riken på grund av våra första föräldrars synd, tillfallit honom med all rätt. Även förbundets folk, som Gud hade utvalt att bevara kunskapen om honom i världen, hade avlägsnat sig så långt från honom, att de hade förlorat det verkliga begreppet om hans karaktär. VFF2 346.3

Kristus kom för att uppenbara Gud för världen såsom en Gud av kärlek, full av nåd, ömhet och medlidande. Det tjocka mörker som Satan sökt omge Gudomens tron med, drevs bort av världens Återlösare, och Fadern uppenbarade sig åter för människorna som livets ljus. VFF2 346.4

När Filippus kom till Jesus och bad: “Herre, låt oss se Fadern, så hava vi nog”, svarade Frälsaren honom: “Så lång tid har jag varit hos eder, och du har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har sett Fadern. Huru kan du da säga: ‘Låt oss se Fadern’?” (Joh. 14: 8, 9.) Kristus förklarar sig vara sänd som Faderns representant till världen. I sin ädla karaktär, i sin nåd och i sitt ömma medlidande, i sin kärlek och godhet står han framför oss som förkroppsligandet av den gudomliga fullkomligheten, avbilden av den osynlige Guden. VFF2 347.1