Vägledning För Församlingen II.

Skall en människa röva från Gud?

Herren har gjort sig beroende av dem som fått de himmelska gåvorna, Han väntar att vi skall stödja förkunnelsen av sanningen med vår tjänst och våra gåvor. Jämförelsevis få har blivit kallade att resa nt som predikanter och missionärer, men församlingens medlemmar kan samarbeta i förkunnandet av sanningen genom att understödja verket med sina medel. VFF2 40.1

Berättelsen om Ananias och Safira har getts oss, för att vi skall förstå bedrägeriets synd beträffande våra gåvor och offer. De hade frivilligt lovat att ge en del av sin egendom för att främja Guds verk. Men när de hade medlen i sin hand, vägrade de att uppfylla sitt löfte, men samtidigt ville de ge andra intrycket att de gett allt. Deras straff tjänar som en varning för kristna i alla tider. Samma synd är fruktansvärt allmän i våra dagar, trots att vi inte hör talas om någon sådan uppséendeväckande bestraffning. Herren har en gång visat människan med vilken avsky han betraktar ett sådant brott mot hans heliga anspråk, och sedan överlämnat åt henne att följa den gudomliga förordningens allmänna principer. VFF2 40.2

Frivilliga gåvor och tionden är de inkomster vi har för evangelii verk. Av de medel som anförtrotts människan, gör Gud anspråk på en viss del - nämligen en tiondedel, men han låter oss själva avgöra, hur stor tionden är och huruvida vi vill ge mera. Var och en må ge efter sitt hjärtas maning, Men när hjärtat rörts av den helige Ande och ett löfte om en vissa summa har getts, har man inte längre någon rätt till denna åt Gud avskilda del. Man har gett sitt löfte inför människor, och de är vittnen till denna överenskommelse. Samtidigt är en helig förpliktelse att samarbeta med Herren att bygga upp hans rike på jorden. Löften av detta slag, givna till människor, skulle anses bindande. Är de inte ännu heligare och än mer bindande, när de getts till Gud? Är löften inför samvetets domstol mindre bindande än skrivna överenskommelser med människor? VFF2 40.3

När det gudomliga ljuset upplyser hjärtat med sin ovanliga klarhet och kraft, släpper den inrotade själviskheten sitt grepp och byts ut mot villighet att ge till Guds verk. Men ingen skall tro att han får tillåtelse att uppfylla sina löften utan protest från Satans sida. Denne tycker inte om att se Guds rike utbredas på jorden. Han påstår att de lovat för mycket, eller att deras löften skall hindra dem från att skaffa en förmögenhet eller uppfylla sina familjers önskningar. Satans makt över det mänskliga sinnet är förunderlig. Han arbetar på det mest intensiva sätt att hålla människan bunden i det egna jaget. VFF2 41.1

De enda medel Gud har förordnat för att befrämja sitt verk är de välsignelser han ger människorna, Han ger dem solsken och regn, han får naturen att blomstra. Han ger oss hälsa och förmåga att tjäna pengar. Alla våra välsignelser kommer från hans givmilda hand. Men han önskar att vi skall visa vår tacksamhet genom att skänka tillbaka till honom en del i tionde, gåvor och tacksägelseoffer. VFF2 41.2

Våra hjärtan hårdnar på grund av själviskheten, och likt Anamas och Safira frestas vi att behålla en del av det vi lovat ge under det att vi gör anspråk på att ge full tionde. Skall en människa röva från Gud? Om medel fördes till skattkammaren exakt. enligt Guds plan - en tiondedel av all inkomst - skulle där finnas mer än nog för att föra hans verk vidare. VFF2 41.3

Nåväl, säger någon, det kommer ständigt maningar att ge till verket. Jag är trött på att ge. Är du? Låt mig då fråga dig: Är du trött på att ta emot ur Guds goda hand? Inte förrän han upphör att välsigna dig, kan’ du känna dig fri att upphöra att ge till honom den del som han väntar av dig. Han välsignar dig för att du må bli andra till välsignelse. När du tröttnat på att ta emot, då kan du säga: Jag är trött på de många uppmaningarna att ge. Gud tar undan för egen räkning en del av allt vad vi tar emot. När vi överlämnat denna del åt honom, välsignar han vad vi har kvar. Men om vi behåller allt själva, blir alltsammans förr eller senare drabbat av förbannelse. Guds önskningar kommer först, allt annat i andra hand. VFF2 42.1