Vägledning För Församlingen II.

En omotiverad skillnad

Några har ansett att varningar och tillrättavisningar som getts genom Herrens tjänare, inte skulle vara av större vikt än råd och varningar från någon annan, förutsatt att de inte förmedlats i någon särskild syn, för varje särskilt fall. I några fall har det påståtts, att jag gett ett vittnesbörd till en församling eller till enskilda personer, influerad av brev som jag mottagit från församlingsmedlemmar. Det finns de som har påstått att vittnesbörd som uppgetts ha varit från Gud endast är uttryck för mina egna domar, grundade på informationer från mänskliga källor. Detta påstående är till ytterlighet falskt. VFF2 304.1

Om emellertid ett vittnesbörd skrivits i samband med ett svar på någon fråga, påstående eller vädjan från församlingar eller personer, framhållande det ljus som Gud gett angående dem, så minskar inte detta på något sätt dess tillförlitlighet och betydelse. Jag citerar i detta sammanhang direkt från Vittnesbörd nr 31 ett fåtal paragrafer: “Hur var det med aposteln Paulus? De nyheter han mottog från Kloes husfolk angående tillståndet i församlingen i Korint var det, som orsakade honom att skriva till denna församling. Han hade fått privata brev som berättat om de förhållanden som rådde och i sitt svar framhöll han allmänna principer som, om de följdes, ‘skulle rätta till situationen. Med stor ömhet och visdom uppmanar han dem alla att vara eniga i sitt tal, så att det inte skulle bli någon splittring bland dem. VFF2 304.2

Trots att Paulus var en inspirerad apostel, uppenbarade inte Herren alltid sitt folks ställning för honom. De som var intresserade av församlingens tillväxt och såg det onda smyga sig in, framlade denna sak för honom, och på grund av det ljus han tidigare fått, var han beredd att bedöma den sanna karaktären av dessa tendenser. Därför att Herren inte gett honom en ny uppenbarelse för just detta särskilda tillfälle, förkastade. inte de som verkligen sökte ljus hans budskap som om det vant ett vanligt brev. Herren hade visat honom de svårigheter och faror, som skulle uppstå i församlingen, så att han skulle veta hur han skulle bemöta dem, när de började utvecklas. VFF2 305.1

“Han var satt till att värna om församlingen. Han skulle vaka över dess medlemmar såsom en som måste avlägga räkenskap inför Gud, och skulle han inte då ta notis om det som sades om deras tillstånd av anarki och splittring? Den tillrättavisning han sände dem var skriven lika mycket under Guds Andes inspiration som något annat av hans brev. Men när dessa anmärkningar kom, ville inte alla acceptera dem. De menade att det inte var Gud som talat till dem genom Paulus, utan han hade bara gett dem sin egen uppfattning som människa, och de ansåg sig ha lika god omdömesförmåga som Paulus. Ett liknande förhållande gäller ibland många av vårt folk som har lämnat de gamla råmärkena och följt sitt eget förstånd.” (Band 5, sid. 65, 66.). VFF2 305.2

När vårt folk intar denna position, kan de varningar och råd som Gud ger genom Profetians Ande, inte utöva något inflytande till bättring i liv och karaktär. Herren sänder inte en syn för att möta varje olyckstillbud, som kan uppstå på grund av de olika attityder hans folk intar under verkets utveckling. Men han har visat mig hur han handlat med sitt folk i gångna tider: Han har påverkat sina utvalda tjänares sinnen med intryck av sitt verks och enskilda människors behov och faror och pålagt dem ansvaret att ge råd och varning. VFF2 305.3

Så har Gud i många fall gett mig ljus med avseende på särskilda karaktärsfel hos församlingsmedlemmar och den fara dessa fel kommer att vara för den enskilde och verket om de inte avlägsnas. Under vissa omständigheter har onda tendenser en benägenhet att utvecklas och rotas, skada Guds verk och ödelägga den enskilde. När ibland särskilda faror hotar Guds verk eller vissa personer kommer ett budskap till mig från Gud, antingen I en dröm eller i en syn under natten, och dessa fall framställs mycket levande för mig. Jag hör en röst säga till mig: “Stig upp och skriv! Dessa människor är i fara.” Jag lyder Guds Andes maning och min penna skildrar det verkliga forhållandet. Når Jag reser och står inför folket på olika platser, visar Herrens Ande åter klart för mig de fall jag tidigare sett. VFF2 306.1

Under de senaste fyrtiofem åren (skrivet 1889) har Herren visat mig de stora behoven i hans verk och personers situationer i olika erfarenheter - var och hur de misslyckats i att fullkomna en kristen karaktär. Hundratals människors liv har framställts för mig, och det som Gud godkänner och det han fördömer har tydligt visats mig. Gud har visat mig att om man följer en särskild väg eller söker utveckla särskilda karaktärsdrag kommer detta att ha vissa resultat till följd. Han har på detta sätt lärt och fostrat mig så att jag skulle kunna se de faror som hotar hans folk och att jag så skulle undervisa och varna dem - rad efter rad, föreskrift efter föreskrift så att de inte skulle vara okunniga om Satans bedrägerier utan kunna undgå hans snaror. VFF2 306.2

Det verk som Gud särskilt har betrott mig är att vädja till unga och gamla, lärda och olärda, att själva rannsaka Bibeln, att tydliggöra för alla att Guds ord utvecklar ,sinnet och alla förmågor, skärper intellektet till att brottas med sanningens problem, djupa och omfattande, att försäkra alla om att en klar kännedom om Bibeln överträffar all annan kunskap, när det gäller att göra människan till vad Gud ämnat henne att bli. “När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga.” (Ps. 119: 130.) VFF2 306.3

Kan jag nu, med det ljus som jag erhållit genom studiet av Bibeln, med den särskilda personkännedom jag fått om vissa bland hans folk, under alla omständigheter och under olika erfarenheter vara lika okunnig, lika själsligt osäker, lika andligt blind, som jag var vid denna erfarenhets början? Vill mina trossyskon påstå, att Ellen White har varit en så slö elev, att hennes omdöme i detta avseende inte är bättre än det var innan hon började i Kristi skola, för att utbildas för ett särskilt arbete? Har jag inte större förståelse för Guds folks plikter och faror än de som dessa ting aldrig framställts för? Jag skulle inte vilja vanära min Skapare genom att medge att allt detta ljus, all hans mäktiga kraft i mitt arbete och min erfarenhet har varit värdelöst, att det inte har utvecklat mitt omdöme och gjort mig bättre passande för hans verk. VFF2 307.1

Hur kan jag bli annat än upprörd när jag ser människor välja just den kurs eller hålla fast vid just sådana karaktärsdrag, som har försatt andra i fara och skadat Guds verk, och som Herren gång på gång har varnat för? När jag ser blyga personer, tyngda av känsla av ofullkomlighet, men som samvetsgrant strävar efter att göra Guds vilja, och jag vet att Herren léende ser ned på deras trofasta försök, bör jag då inte tala ett uppmuntrans ord till dessa stackars osäkra människor? Skall jag vara tyst därför att varje personligt fall inte visats mig i en direkt syn? VFF2 307.2

“Men om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och folket så icke bliver varnat, och svärdet sedan kommer och tager bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av väktarens hand. Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: ‘Du ogudaktige, du måste dö’, och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv !är räddat din själ.” (Hes. 33: 6-9.) VFF2 307.3

I en dröm helt nyligen, stod jag framför en samling människor, av vilka en del försökte avlägsna intrycket av den mest allvarliga varning jag gett dem. De sade: “Vi tror på Ellen Whites vittnesbörd, men när hon berättar om saker och ting som hon inte har sett direkt i en syn i det särskilda fall det gäller, räknar vi inte mer med hennes ord än med någon annans.” Herrens Ande kom över mig och jag stod upp och tillrättavisade dem i Herrens namn. Jag upprepade i huvudsak vad jag ovan sagt angående väktaren. “Detta är tillämpligt på ert fall och på mitt”, sade jag. VFF2 308.1

Om nu de som fått dessa allvarliga varningar säger: “Det är endast Ellen Whites personliga uppfattning, jag följer fortfarande mitt eget omdöme” och om de fortsätter att göra just de ting, för vilka de varnats, visar de att de förkastar Guds råd, och resultatet blir det som Guds Ande visade mig: Guds verk lider skada och de går själva under. En del som vill stärka sin egen position, hämtar från Vittnesbörden citat som de tror stöder deras uppfattning och de lägger den allra största vikt vid dessa. Men de delar av Vittnesbörden, som ifrågasätter deras eget handlingssätt, eller inte överensstämmer med deras åsikter, förklarar de vara Ellen Whites egen uppfattning, förnekar dess himmelska ursprung och jämställer dem med sina egna åsikter. VFF2 308.2

Om ni, mina trossyskon, som har känt mig och mitt arbete under många år anser att mina råd inte är av större värde än deras som inte särskilt utbildats för detta uppdrag, be mig då inte att samarbeta med er, för då ni har den inställningen kommer ni oundvikligen att motverka inflytandet av mitt arbete. Om ni känner det lika tryggt att följa era egna impulser, som att följa ljuset från Guds utvalda tjänarinna, gör ni det på er egen risk. Ni kommer att bli fördömda därför att ni förkastade det ljus som himmelen sänt er. VFF2 308.3