Vägledning För Församlingen II.

Hur man skall ta emot tillrättavisning

De som tillrättavisas av Guds Ande skulle inte resa ‘sig upp mot det enkla redskapet. Det är Gud, och inte en felande dödlig, som har talat till dem för att rädda dem från undergång. Det är inte behagligt för den mänskliga naturen att ta emot tillrättavisningar, inte heller är det möjligt för det mänskliga sinne som inte upplysts av Guds Ande, att inse behovet av tillrättavisning eller att förstå den välsignelse som den är avsedd att skänka. Allt eftersom en människa ger efter för frestelsen och hänger ‘sig åt synden, förmörkas hennes sinne. Hennes moraliska känsla är förvänd. Samvetets varningar ringaktas, och dess röst hörs inte längre så klart. Småningom mister hon förmågan att skilja mellan ont och gott, tills hon inte längre har någon rätt uppfattning av sin ställning till Gud. Hon kan iaktta kristendomens yttre former och ivrigt försvara dess tros läror men sakna dess anda. Hennes ställning har beskrivits av det sannfärdiga Vittnet: “Du säger ju: ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet’; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.” När Guds Ande genom ett budskap av tillrättavisning förklarar detta vara hennes ställning, kan hon inte inse att detta budskap är sant. Skall hon därför förkasta det? Nej. VFF2 302.1

Gud har gett tillräckligt bevis för att alla som så önskar skall kunna få ett tillfredsställande svar vad angår Vittnesbördens karaktär, och när de har erkänt dessa vara från Gud, är det deras plikt att ta emot tillrättavisningen, även om de inte själva ser sin syndfulla väg. Om de helt insåg sin ställning, vartill behövdes då tillrättavisningen? Men eftersom de inte inser den, påvisar Gud den, så att de skall kunna ångra och bättra sig, innan det är för sent. De som förkastar varningen lämnas i blindhet och blir självbedragna, men de som lyssnar till den och helhjärtat tar avstånd från synden för att få de nådegåvor de behöver, skall öppna sina hjärtan för Frälsaren, så att han kan komma in och bo hos dem. De som är närmast förenade med Gud känner igen hans röst, när han talar till dem. De som är andliga, förstår bäst de andliga tingen; De känner sig också tacksamma till Herren, för att han har påpekat deras fel. VFF2 302.2

David lärde visdom från Guds handlande med honom och böjde sig i ödmjukhet inför den Högstes fostran. Den sanna bild av Davids verkliga tillstånd, som gavs av profeten Natan, lärde David att känna sina synder och hjälpte honom att överge dem. Undergivet mottog han rådet och ödmjukade sig själv inför Herren. “Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen; Herrens vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis.” (Ps. 19:8.) VFF2 303.1

“Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav, så varen I . . . icke äkta söner.” (Hebr. 12: 8.). Vår Herre har sagt: “Alla som jag älskar, den tuktar och agar jag.” (upp. 3: 19.) “Väl synes all aga för tillfallet vara icke till glädje utan till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet.” (Hebr. 12: 11.) Hur bitter tuktan än må vara är den, förordnad av vår Faders ömma kärlek, “för att vi skola få del av hans helighet”. (Band 5, sid. 654-683, 1889.) VFF2 303.2