Den stora striden

Fanatism bryter ut på nytt

Luther hade inte någon önskan att sammanträffa med de fanatiker som genom sina metoder hade varit orsak till så mycket ont. Han visste att de var obalanserade människor med otyglade lidelser. Han visste att de inte skulle tåla den minsta motsägelse, ja, inte ens en vänlig tillrättavisning eller ett råd, även om de gav sig ut för att ha tagit emot särskilt ljus från himmelen. De gjorde förmätet anspråk på att ha suverän auktoritet och krävde att alla utan förbehåll skulle godta deras påståenden. Men då de krävde att få sammanträffa med honom gav han sitt samtycke. Han avslöjade då så grundligt deras påståenden att bedragarna ögonblickligen lämnade Wittenberg. DSS 185.2

Fanatismen hade tillfälligt stoppats, men några få år senare bröt den ut igen med ännu större våldsamhet och ännu mer fruktansvärda resultat. Luther sade om ledarna i denna rörelse: “För dem var Bibeln bara en död bokstav. De började alla att ropa: ‘Anden anden!’ men jag vill i sanning inte följa dem dit deras ande leder dem. Måtte Gud i sin barmhärtighet bevara mig ifrån en kyrka där det bara finns helgon. Jag vill vara tillsammans med de ringa, de svaga, de sjuka, med dem som inser och känner sina synder och som ständigt suckar och ropar till Gud från djupet av sina hjärtan för att få tröst och stöd ifrån honom.” — D’Aubigné, band 10, kap. 10. DSS 185.3

Thomas Münzer, den mest verksamme av fanatikerna, var en man med stor begåvning. Om han blivit ledd på rätt sätt skulle han ha kunnat uträtta mycket gott. Men han hade inte lärt sig de första grunderna i sann kristendom. “Han var besatt av en önskan att reformera världen och glömde i likhet med alla de andra svärmarna att Reformationen skulle börja med honom själv.” — Samma källa, band 9, kap. 8. Han traktade efter att uppnå ställning och inflytande och var inte villig att vara andre man, ens efter Luther. Han påstod att reformatorn, genom att insätta Bibelns auktoritet i stället för påven, bara upprättat ett påvedöme i en ny form. Han framhöll att han själv hade fått det gudomliga uppdraget att införa den sanna reformen. “Den som har denna ande”, sade Münzer, “har den rätta tron, även om han aldrig i sitt liv får se Bibeln.” — Samma källa, band 10, kap. 10. De fanatiska förkunnarna lät sig behärskas av intryck. De betraktade varje tanke och infall som Guds röst. Följaktligen gick de till stora ytterligheter. Några brände till och med sina biblar under det att de sade: “Bokstaven dödar, men anden gör levande.” Münzers lära tilltalade människors intresse för det egendomliga, samtidigt som den tillfredsställde deras stolthet genom att i själva verket sätta mänskliga idéer och åsikter högre än Guds ord. Tusentals tog emot hans lära. Det dröjde inte länge förrän han förkastat all ordning i den offentliga gudstjänsten och påstod att lydnad mot furstar var ett försök att tjäna både Gud och Belial. DSS 186.1