Den stora striden

Undergång i lågor

Det var en skrämmande syn för romarna — vad var det då inte för judarna. Hela toppen av berget, som dominerade staden, flammade som en vulkan. Med fruktansvärt brak störtade den ena byggnaden efter den andra samman och försvann i eldhavet. Taken av cederträ var som flammande eldflak. De gyllene tinnarna lyste som spiror av rött ljus och porttornen sände upp väldiga pelare av flammor och rök. De närliggande bergen lystes upp och man kunde se mörka grupper av människor som med ängslan och skräck följde ödeläggelsen. Murarna och höjderna i den övre staden var kransade av ansikten, några bleka av ångest och förtvivlan, medan andra skrek ut hotelser om meningslös hämnd. Ropen från de romerska soldater som sprang fram och tillbaka och skriken från insurgenterna som omkom i lågorna blandade sig med dånet från elden och de åskliknande braken från nedstörtande timmerstockar. Från bergen runtomkring ljöd ekot och genljudet av skrik från dem som uppehöll sig på sluttningarna. Överallt längs murarna ljöd ångestrop och jämmer. Människor som höll på att dö av svält samlade sina sista krafter till ett ångestfullt och ohyggligt rop. DSS 33.2

Slaktningen innanför murarna var ännu mer fruktansvärd än det som man var vittne till utanför. Män och kvinnor, unga och gamla, upprorsmän och präster, de som kämpat och de som vädjade om barmhärtighet nedhöggs utan åtskillnad. Antalet av de dödade var större än antalet av dem som dödade. De romerska soldaterna måste klättra över högar av lik för att fullborda ödeläggelsen.” — Milman, The History of the Jews, bok 16. DSS 34.1

Efter det att templet hade ödelagts föll snart hela staden i romarnas händer. Judarnas ledare övergav sina ointagliga torn och Titus fann dem på undangömda platser. Han betraktade dem med förvåning och sade att Gud måste ha överlämna dem i hans händer. Inga krigsredskap, hur kraftiga de än hade varit, skulle ha kunnat utföra något mot de väldiga befästningsverken. Men både staden och templet revs ner till sin grundvalar. Den plats där helgedomen hade stått, upplöjdes “till en åker”. (Jer. 26: 18.) Under belägringen och den slaktning som följde därefter omkom över en miljon människor. De som överlevde fördes bort som fångar, såldes som slavar eller släpades till Rom för att pryda segerherrens triumftåg. Andra kastades för de vilda djuren i amfiteatrarna eller spreds som hemlösa vandrare runt om i världen. DSS 34.2

Judarna hade smitt sina egna bojor. De hade själva fyllt hämndens bägare. I den fullständiga ödeläggelse som drabbade dem som en nation och i alla de olyckor som följde dem i förskingringen, skördade de bara frukterna av det som de själva hade sått. Som profeten säger: “Det har blivit ditt fördärv, o Israel”, “ty genom din missgärning har du kommit på fall.” — Hos. 13: 9; 14: 1. Deras lidanden framställs ofta som ett straff som kom över dem på direkt befallning från Gud. På det sättet söker den Onde att dölja sitt eget verk. Genom att hårdnackat förkasta den gudomliga nåden och kärleken hade judarna blivit orsak till att Guds beskydd togs ifrån dem och Satan fick tillfälle att härska över dem efter sin vilja. De fruktansvärda grymheter som ägde rum då Jerusalem ödelades, är ett exempel på Satans hämndlystnad mot dem som kommer under hans herravälde. DSS 34.3

Vi kan inte fatta hur mycket vi har att tacka Kristus för ifråga om den frid och det beskydd vi åtnjuter. Guds hämmande inflytande hindrar mänskligheten att fullständigt komma under Djävulens herravälde. De olydiga och otacksamma har stor anledning att visa tacksamhet för Guds tålamod, eftersom han håller den Ondes fruktansvärda, ödeläggande makt under kontroll. Men när människor går över gränsen för det gudomliga tålamodet, tas detta hämmande inflytande bort. Gud står inte över syndaren som en bödel för att utdela straffet för överträdelsen. Men de som förkastar hans nåd överlåter han åt sig själva. De måste då själva skörda vad de sått. Varje upplysning de har förkastat, varje varning de har föraktat eller ringaktat, varje benägenhet som de har gett efter för, varje överträdelse av Guds lag är en säd som sås, som kommer att bära sin ofrånkomliga skörd. När man konsekvent motarbetar Guds Ande lämnar han till sist syndaren. Då finns det inte längre någon makt kvar som kan hålla själens onda lidelser under kontroll och inget skydd mot Satans hat och fiendskap. Förstörelsen av Jerusalem inrymmer en fruktansvärd och allvarlig varning för alla som på ett lättsinnigt sätt behandlar Guds nåd och som står emot hans kärleksfulla vädjanden. Aldrig har det på ett mera avgörande sätt demonstrerats att Gud hatar synden och att syndaren inte kan undgå hans straff. DSS 35.1