Den stora striden

Gynnsam fångenskap

Våren, sommaren och hösten gick och vintern kom. Luther befann sig fortfarande i fångenskap. Alexander och hans ivriga partivänner gladde sig åt att det såg ut som om evangeliets ljus snart skulle slockna. Men reformatorn höll i stället på med att fylla sin lampa från sanningens förrådshus. Ljuset från den skulle komma att lysa med ännu större klarhet. DSS 165.1

I den vänliga, trygga omgivningen i Wartburg gladde sig Luther en tid över att han var fri från stridens hetta och oro. Men under någon längre tid kunde han inte slå sig till ro i denna stillhet. Han var van vid aktivt arbete och hård kamp. Han kunde inte så lätt vara overksam. I ensamheten tänkte han igenom tillståndet i kyrkan och ropade förtvivlat: “Ack finns det ingen i denna världens sista tid som vill stå som en mur för Herren och frälsa Israel.” — D’Aubigné, band 9, kap. 2. DSS 165.2

Så tänkte han på sig själv och fruktade att han skulle bli beskylld för feghet för att han dragit sig undan striden. Han beklagade sin lättja och brist på självtukt. Men samtidigt fick han för varje dag mer uträttat än det tycktes vara möjligt för en människa att utföra. Hans penna var aldrig overksam. DSS 165.3

Hans fiender däremot smickrade sig med att han hade blivit tystad. De blev därför förvånade och förvirrade då de fick plötsliga bevis för att han alltjämt var aktiv. En samling traktater som skrivits av honom spreds över hela Tyskland. Han utförde också ett betydelsefullt arbete för sina landsmän genom att översätta Nya testamentet till tyska. Från sitt bergiga Patmos fortsatte han nästan ett helt år att förkunna evangelium och bestraffa samtidens villfarelser och synder. DSS 165.4

Men orsaken till att Gud hade avlägsnat sin tjänare från ett liv i offentlig verksamhet var inte bara att han ville skydda Luther mot hans fienders vrede. Inte heller var det för att bereda honom stillhet och ro till att utföra dessa viktiga uppdrag. Något ännu större och dyrbarare skulle åstadkommas. På sin stilla, tillbakadragna tillflyktsort i bergen var Luther avskuren från jordiskt stöd och avlägsnad från mänskligt smicker. På det sättet besparades han den stolthet och självtillit som medgång så ofta för med sig. Genom lidande och ödmjukhet skulle han bli beredd att åter gå i trygghet på de svindlande höjder som han så plötsligt hade upphöjts till. DSS 166.1

När människor gläder sig över den frihet som sanningen ger dem, är de utsatta för risken att upphöja dem som varit Guds redskap att bryta vidskepelsens och villfarelsens bojor. Djävulen söker leda människors tankar och tillgivenhet bort från Gud för att fästa dem vid människor. Han förmår dem att hedra redskapet och att se bort från den gudomliga hand som leder alla försynens handlingar. Allt för ofta händer det att religiösa ledare på det sättet blir berömda och högaktade, så att de glömmer sitt beroende av Gud och förleds till att lita på sig själva. Som följd av detta försöker de behärska sinnen och samveten hos människor som är benägna att vända sig till dem, i stället för till Guds ord för att finna vägledning. Arbetet för en reform hindras ofta genom att reformens förkämpar besjälas av en sådan anda. Gud ville skydda Reformationens sak mot denna fara. Han ville att verket skulle få gudomlig och inte mänsklig prägel. Människorna hade fått sin blick vänd mot Luther som sanningens förkämpe. Han blev avlägsnad för att alla skulle få sin blick vänd emot Honom som är sanningens eviga källa. DSS 166.2