Den stora striden

Med orygglig beslutsamhet

Här stod denne rättfärdige man på Guds ords säkra grund. Himmelens ljus upplyste hans samvete. Hans karaktärs storhet och renhet, hans hjärtas frid och glädje var uppenbar för alla, då han vittnade emot villfarelsens makter och vittnade om överlägsenheten i den tro som hade övervunnit världen. DSS 157.1

Hela församlingen var en stund mållös av förvåning. Då Luther första gången kom med sitt svar hade han talat med låg röst och hans uppträdande hade varit respektfullt och nästan försagt. Katolikerna tydde detta som ett bevis på att hans mod började svikta. De betraktade hans begäran om uppskov som inledningen till hans återkallande. Kejsar Karl själv, som halvt hånfullt lade märke till munkens trötta utseende, hans enkla kläder och hans enkla sätt att tala, hade förklarat: “Denne munk kommer aldrig att göra mig till kättare.” Det mod och den fasthet som han nu lade i dagen, liksom kraften och klarheten i hans argument, fyllde alla grupper med förvåning. Full av beundran utbrast kejsaren: “Denne munk talar ju oförfärat och med ett oryggligt mod.” Många av de tyska furstarna såg med stolthet och glädje på denna representant för deras nation. Romarkyrkans ivriga anhängare hade lidit nederlag. Deras sak framstod i ett mycket ofördelaktigt ljus. De försökte hålla sin makt uppe, inte genom att hänvisa till Bibeln utan genom att tillgripa hot, som alltid varit romerska kyrkans osvikliga argument. Riksdagens talesman sade: “Om du inte återkallar, kommer kejsaren och rikets stater att överväga vilka åtgärder som skall vidtas mot en oförbätterlig kättare.” DSS 157.2

Luthers vänner som med stor glädje hade hört hans ädla försvar började nu darra. Men doktorn själv sade lugnt: “Gud är min hjälpare. Jag kan ingenting återkalla.” — Samma källa, band 7, kap. 8. DSS 158.1

Luther uppmanades att dra sig tillbaka från riksdagen medan furstarna rådslog tillsammans. De insåg att de stod inför en stor kris. Luthers bestämda avslag kunde komma att få inflytande på kyrkans historia genom århundraden. Det blev bestämt att man skulle ge honom ännu ett tillfälle att återkalla. Ännu en gång fördes han inför riksdagen. Åter fick han frågan om han ville göra avkall på sin lära. “Jag har inte något annat svar att ge”, sade han, “än det jag redan har gett.” Varken löften eller hotelser kunde förmå honom att underkasta sig Rom. DSS 158.2