Den stora striden

Förberedelser för sammandrabbningen

Med sinnet förankrat i Gud förberedde sig Luther för den förestående kampen. Han tänkte noga över vad han skulle svara, undersökte uttalanden i sina egna skrifter och letade i Bibeln fram lämpliga bevis till stöd för sin ståndpunkt. Medan den vänstra handen vilade på den heliga boken, som låg uppslagen framför honom, lyfte han sin högra mot himmelen och avlade löftet att han skulle “fortsätta att vara trogen mot evangelium och öppet bekänna sin tro även om han skulle få besegla sitt vittnesmål med sitt blod”. — D’Aubigné, band 7, kap. 8. DSS 154.2

Då han åter inställde sig inför riksdagen visade hans ansikte inte något spår av fruktan eller förlägenhet. Lugn och full av frid, men ändå med en upphöjd, ädel frimodighet, stod han som Guds vittne bland världens stora. Den kejserlige ämbetsmannen frågade honom om han hade beslutat sig för att återkalla sin lära. Luther kom med sitt svar på ett dämpat och hövligt sätt, utan antydan till häftighet eller fanatism. I sitt uppträdande var han reserverad och respektfull, men han lade i dagen en tillitsfullhet och en glädje som förvånade de församlade. DSS 154.3

“Allra högste kejsare, höga furstar, nådiga herrar”, sade Luther, “jag träder fram inför er i dag i överensstämmelse med den befallning som gavs mig i går. Genom Guds barmhärtighet vädjar jag till ers majestät och ers högheter att ni nådigt skall lyssna till mitt försvar för en sak, som enligt min överbevisning är rättfärdig och sann. Skulle jag på grund av bristande kunskap försynda mig emot de regler som gäller hovets seder och bruk ber jag er om förlåtelse, eftersom jag inte har uppfostrats i kungliga palats utan i klostrets avskildhet.” — D’Aubigné, band 7, kap. 8. DSS 155.1

Sedan återgick han till själva frågan. Han sade att inte alla hans skrifter var av samma slag. I några av dem hade han uppehållit sig vid tro och goda gärningar. Även hans fiender förklarade dessa för att vara inte bara oskadliga utan nyttiga. Att återkalla dessa skulle vara att fördöma sanningar som alla trodde på. Nästa klass bestod av skrifter som avslöjade påvedömets fördärv och maktmissbruk. Att återkalla dessa verk skulle ytterligare stärka Roms tyranni och öppna dörren på vid gavel för mycken och stor ogudaktighet. I den tredje gruppen av sina böcker hade han angripit enskilda människor som hade försvarat den rådande ondskan. Beträffande dessa bekände han öppet att han hade varit mer aggressiv än vad som var passande. Han gjorde inte anspråk på att vara fri från fel. Inte ens dessa böcker kunde han återkalla, eftersom en sådan handling skulle göra sanningens fiender djärvare. De skulle då utnyttja tillfället för att krossa Guds folk med ännu större grymhet. DSS 155.2

“Men jag är bara en människa, inte Gud”, sade han vidare, “och därför vill jag försvara mig såsom Kristus gjorde: ‘Har jag talat orätt, så bevisa att det var orätt.’ . . . Vid Guds barmhärtighet besvär jag er, allra högste kejsare och er, höga furstar och alla män av varje rang, att ni bevisar från profeternas och apostlarnas skrifter att jag har farit vilse. Så snart jag blir överbevisad om detta skall jag återkalla varje villfarelse och vara den förste till att lägga hand på mina böcker och kasta dem i elden. DSS 155.3

Vad jag nu har sagt hoppas jag tydligt och klart visar att jag omsorgsfullt har övervägt och betänkt den fara jag utsätter mig för. Jag är emellertid långt ifrån förskräckt. Jag gläder mig över att se att evangelium, nu som i gångna tider, är en orsak till oro och splittring. Detta är Guds ords väsen och dess öde. ‘Jag har icke kommit för att sända frid på jorden utan svärd’, sade Jesus Kristus. Gud är underbar och fruktansvärd i sitt råd. Ta er därför i akt, så att ni inte genom att ni, när ni avser att vilja hindra splittring, kommer att förfölja Guds heliga ord och nedkalla över er en fruktansvärd syndaflod av oövervinnliga faror, av katastrofer nu, och evig förtappelse. . . Jag kunde visa många exempel från Guds ord. Jag kunde tala om faraonerna, om de babyloniska och israelitiska konungarna som genom sina gärningar aldrig mer effektivt bidrog till sin undergång, än när de genom rådslut som efter att döma var mycket kloka, sökte stärka sitt eget herradöme. Gud flyttar oförtänkt bort berg’.” — Samma kalla, band 7, kap. 8. DSS 156.1

Luther hade talat på tyska. Nu blev han uppfordrad att återupprepa samma ord på latin. Trots att han var utmattad av den föregående framställningen, åtlydde han uppmaningen och upprepade sitt föredrag med samma klarhet och kraft som första gången. Det var Guds försyn som ledde i denna sak. Många av furstarna var så förblindade av villfarelse och övertro, att de under den första föreläsningen inte kunde uppfatta kraften och styrkan i Luthers argumentering Då de hörde föreläsningen denna andra gång, förstod de klart de punkter som framhölls. DSS 156.2

De som hårdnackat stängde ögonen för ljuset och inte ville låta sig överbevisas av sanningen, blev förvirrade av den kraft som åtföljde Luthers ord. Då han var färdig, sade riksdagens talesman vredgat: “Du har inte svarat på den fråga som ställdes till dig. . . . Vi kräver av dig att du ger ett klart och bestämt svar. . . . Vill du återkalla eller vill du inte?” DSS 156.3

Reformatorn svarade: “Eftersom ert allra högsta majestät och ni höga herrar kräver av mig ett klart, enkelt och bestämt svar, så vill jag ge ett sådant och det är detta: Jag kan inte låta min tro underkastas varken påven eller något kyrkomöte, eftersom det är uppenbart som dagen att de ofta har tagit fel och sagt emot varandra. Om jag därför inte kan överbevisas av Bibelns uttalanden eller genom de klaraste argument, om jag inte blir överbevisad med hjälp av de skriftställen jag har citerat och om de således inte binder mitt samvete med Guds ord, så kan och vill jag inte återkalla, eftersom det är farligt för en kristen att tala mot sitt samvete. Här står jag och kan inte annat. Gud hjälpe mig! Amen!” — Samma källa, band 7, kap. 8. DSS 156.4