Den stora striden

Orättfärdig dom

Dessa ord av Hieronymus väckte förvåning och beundran till och med hos hans fiender. Under ett helt år hade han varit inspärrad inne i en fängelsecell utan att kunna läsa eller ens se, under stort kroppsligt lidande och själslig ångest. Ändå framhöll han sina argument med en klarhet och en kraft som om han hade haft tillfälle att ostört studera. Han hänvisade sina åhörare till den långa raden av heliga män som hade dömts av orättfärdiga domare. I nästan varje släktled hade det förekommit någon som blivit föraktad och utstött, därför att de sökte höja människorna i sin samtid, medan eftervärlden har bevisat att de förtjänade heder. Kristus själv dömdes som förbrytare av en orättfärdig domstol. DSS 109.2

Då Hieronymus tidigare hade avsvärjt sig sin tro hade han medgett att domen över Hus var rättfärdig. Men nu förklarade han att han ångrade detta och han vittnade om martyrens helighet och oskuld. “Jag kände honom från barndomen”, sade han. “Han var en utmärkt människa, rättfärdig och helgad, men trots sin oskuld blev han ändå dömd. . . jag är också beredd att dö. Jag vill inte vika för den plåga som mina fiender och falska vittnen har i beredskap för mig. Den dag kommer då de måste avlägga räkenskap för sitt hyckleri inför den store Guden som ingen kan föra bakom ljuset.” — Bonnechose, band 2, sid. 151. DSS 109.3

Nu anklagade Hieronymus sig själv för att han hade förnekat sanningen och sade vidare: “Av alla de synder som jag har begått sedan jag var ung är det inte någon som i så hög grad trycker min sinne och som jag ångrar så bittert, som den jag begick här på detta ödesdigra ställe, då jag samtyckte till den förkastelsedom som uttalades över Wycliffe och mot den helige martyren Johan Hus, min mästare och min vän. Ja, jag bekänner av hela mitt hjärta och säger med ånger att jag handlade av fruktan för döden, då jag fördömde deras lära. Därför bönfaller jag. . . den allsmäktige Guden om att förlåta mig mina synder, och då framförallt denna enda, den mest avskyvärda av dem alla.” Så pekade han på sina domare och sade med fast stämma: “Ni dömde Wycliffe och Johan Hus, inte därför att de hade omstörtat kyrkans lära utan helt enkelt därför att dessa fördömde de skandaler som hade sitt ursprung hos det andliga ståndet, dess prakt, dess stolthet och alla prelaternas och prästernas laster. Allt det som dessa två män har framhållit och som är uppenbart, tror och hävdar också jag.” DSS 110.1

Han blev avbruten i sitt tal. Prelaterna som darrade av raseri, ropade: “Vad behöver vi ytterligare för bevis? Här ser vi med våra egna ögon den värsta av alla kättare.” DSS 110.2

Utan att låta sig störas av denna storm fortsatte Hieronymus: “Vad! Tror ni att jag är rädd för att dö? Under ett helt år har ni hållit mig i ett fruktansvärt fängelse som är ännu mer skrämmande än själva döden. Ni har behandlat mig med större grymhet än en turk, en jude eller en hedning, och köttet har bokstavligen ruttnat bort på mina ben, medan jag ännu lever. Ändå kom jag inte med några klagomål, eftersom det inte passar för en man med mod och kraft. Men jag kan inte underlåta att ge uttryck för min förvåning över ett så barbariskt uppträdande inför en kristen.” — Bonnechose band 2, sid. 151-153. DSS 110.3