Den stora striden

Farlig balansgång

Genom denna brasklapp sökte Hieronymus att tysta samvetets röst och att undgå sin dom. Men i stillheten inne i fängelsecellen insåg han klarare vad han hade gjort. Han tänkte på sin gudomlige Mästare som han hade lovat att tjäna och som för hans skull hade lidit döden på korset. Innan han avsvor sig sin tro hade han mitt under alla sina lidanden funnit tröst i förvissningen om att han hade godtagits av Gud. Men nu pinades hans själ av ånger och tvivel. Han visste att det var nödvändigt med ännu fler avsvärjelser innan han kunde få fred med Rom. Den väg han hade gått in på kunde bara föra till fullständigt avfall. Hieronymus fattade sitt beslut. Han skulle inte förneka sin Herre för att undgå ett kortvarigt lidande. DSS 108.1

Det dröjde inte länge förrän han åter fördes inför kyrkomötet. Domarna var inte nöjda med hans trosavsvärjelse. Deras blodtörst hade väckts genom Hus’ död. Nu krävde de nya offer. Bara genom att helt och hållet uppge sanningen kunde Hieronymus rädda sitt liv. Men han hade bestämt sig för att stå fast vid sin tro och att följa i sin martyrbroders spår till bålet. DSS 108.2

Han återtog nu sin tidigare avsvärjelse. Som en man som snart skulle dö kom han med ett inträngande krav på att få tillfälle att försvara sig inför dem. De var rädda för verkan av hans ord och krävde bara att han skulle bekräfta eller förneka de beskyllningar som hade riktats mot honom. Men Hieronymus protesterade mot en sådan grymhet och orättfärdig het. “Ni har hållit mig inspärrad i 340 dagar i ett fruktansvärt fängelse”, sade han, “omgiven av smuts, i en osund omgivning och stank och utsatt mig för den yttersta brist på allting. Så ställer ni mig fram inför ert kyrkomöte och vägrar att höra på mig samtidigt som ni lyssnar till mina dödsfiender. . . Om ni verkligen år förståndiga människor och om ni är världens ljus, så ta er i akt så att ni inte syndar mot rättfärdigheten. Vad mig angår är jag bara en skröplig människa. Mitt liv har ringa värde. När jag förmanar er att inte uttala en orättfärdig dom, talar jag mindre för mig själv än för er.” — Bonnechose, band 2, sid. 146, 147. DSS 108.3

Till sist gick man med på hans krav. I domarnas närvaro knäböjde han och bad om att Guds Ande skulle leda hans tankar och hans ord, så att han inte skulle komma att säga något som stod i strid med sanningen eller som kunde vanära hans Mästare. Guds löfte till Jesu lärjungar uppfylldes: “I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar för min skull. . . Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden. Det är icke I, som skolen tala, utan det är eder Faders Ande, som skall tala i eder.” — Matt. 10: 18-20. DSS 109.1