Den stora striden

Dyrbara handskrifter i mantelvecken

I de skolor de besökte fick de inte anförtro sig åt någon. Deras kläder var så konstruerade att de i dem kunde dölja sin största skatt, de dyrbara bibelhandskrifterna. Dessa som var frukten av månaders, ja, av års arbete, har de med sig. Närhelst de utan att väcka misstankar kunde göra det, lämnade de alltid ett eller annat avsnitt ur Bibeln till dem som såg ut att vara mottagliga för sanningen. Ända från den tid, då dessa valdensiska ungdomar satt i sin mors knä, hade de blivit uppfostrade till detta. De förstod sin uppgift och utförde den troget. I dessa läroanstalter vann den sanna tron anhängare. Det hände ofta att sanningens principer genomsyrade hela skolan. Men påvekyrkans ledare kunde inte ens genom de mest noggranna undersökningar spåra källan till det så kallade fördärvbringande kätteriet. DSS 68.2

Kristi anda är en missionsanda. Den allra första impulsen hos den nyomvände är att försöka leda andra till Frälsaren. En sådan anda var de valdensiska kristna besjälade av. De insåg att Gud krävde mer av dem än att de bara skulle bevara sanningen ren i sina egna församlingar och att ett högtidligt ansvar vilade på dem att låta ljuset lysa för dem som vandrade i mörker. Genom Guds ords mäktiga kraft sökte de bryta de band i vilka den romerska kyrkan hade insnärjt människorna. De valdensiska predikanterna var utbildade till missionärer. Av alla som planerade att ägna sig åt predikogärningen fordrade man, att de först skulle ha en del erfarenhet som evangelister. Var och en av dem måste arbeta tre år på ett eller annat missionsfält, innan han kunde få överta ledningen för en församling hemma. Detta arbete, som redan från första början krävde självförnekelse och uppoffringar, utgjorde en lämplig introduktion till det arbete en själavårdare måste ta på sig i dessa farliga tider. De unga män som ordinerades för detta heliga ämbete, väntade sig inte någon jordisk rikedom eller ära utan såg framåt mot ett slitsamt, farofyllt liv och kanske en martyrs öde. Missionärerna sändes ut två och två precis som Jesus sände ut sina lärjungar. En ung man sändes oftast ut tillsammans med en äldre och mer erfaren. Den yngre stod då under sin äldre kamrats ledning och denne var ansvarig för hans uppfostran och den undervisning han fick. Dessa två medarbetare reste inte alltid tillsammans, men de möttes ofta för att bedja och samtala för att styrka varandra i tron. DSS 68.3

Att avslöja avsikten med sin mission skulle ha varit det samma som misslyckande. Därför dolde de omsorgsfullt dess verkliga karaktär. Predikanterna hade en viss utbildning inom ett eller annat hantverk eller yrke och missionärerna utförde sin uppgift under förklädnad av ett sådant hantverk. I allmänhet valde de att uppträda som köpmän eller resande handelsmän. “De förde med sig sidenvaror, juveler och andra artiklar som på den tiden var svåra att få tillgång till ute på isolerade platser. De bjöds välkomna som handelsmän på platser där de skulle ha blivit avvisade som missionärer.” — Wylie, band, kap. 7. Hela tiden bad de i sina hjärtan till Gud om visdom att kunna presentera den skatt som var mer dyrbar än guld och ädelstenar. De hade med sig gömda exemplar av Bibeln eller delar av den. Så snart de fick tillfälle till det talade de med sina kunder om dessa manuskript. På det sättet kunde de ofta väcka intresse för läsning av Guds ord, och ett eller annat stycke av Bibeln överlämnades med glädje till dem som villa ta emot det. DSS 69.1

Dessa missionärer började sitt arbete på slätterna och i dalama vid foten av de bergstrakter där de uppehöll sig, men de vandrade också långt utanför dessa gränser. Barfota och klädada i enkla kläder, på samma sätt som deras Herre, gick de igenom de stora städerna och trängde fram till avlägsna länder. Överallt sådde de den dyrbara säden. Församlingar växte upp och martyrers blod vittnade för sanningen. Herrens dag kommer att avslöja en rik skörd av människor som vunnits genom dessa trofasta människors arbete. Beslöjat och tyst banade Guds ord sig väg genom kristenheten och togs emot med glädje i människors hem och sinnen. DSS 70.1

För valdenserna var Bibeln inte bara en berättelse om Guds handlingssätt med människor i gångna tider och en uppenbarelse av nutidens ansvar och plikter, utan också en uppenbarelse av faror och härlighet i framtiden. De trodde att alltings slut inte var långt borta. När de under bön och tårar läste Bibeln, fick de ett starkt intryck av dess dyrbara ord att det var deras plikt att undervisa andra om dess frälsande sanningar. De såg frälsningsplanen klart uppenbarad i den heliga boken och fann tröst, hopp och frid i tron på Jesus. När sanningen upplyste deras förstånd och gladde deras sinne, längtade de efter att låta dess strålar lysa över dem som vandrade i de påvliga villfarelsernas mörker. DSS 70.2