Den stora striden

Fostrade för strapatser

Den gudsfruktan som präglade dessa Kristi efterföljare var ren, enkel och innerlig. De satte sanningens principer högre än jordisk egendom, vänner, släkt, ja, högre än livet självt. Dessa principer sökte de allvarligt inpränta i de ungas sinnen. Från den tidigaste barndomen undervisades barnen om vad som stod i Bibeln och lärdes att noga ge akt på kraven i Guds lag. Exemplar av Bibeln var sällsynta. Därför lärde man sig de dyrbara orden utantill. Många kunde återge stora delar både av Gamla och Nya testamentet. Tankar om Gud knöts både till den majestätiska naturen och till de små välsignelserna i det dagliga livet. De små barnen lärde sig att visa tacksamhet mot Gud, därför att han ger alla goda gåvor och alla välsignelser. DSS 65.2

Föräldrarna, som var milda och kärleksfulla, var trots sin kärlek till barnen kloka nog att inte skämma bort dem. Framför dem låg ett liv fyllt av prövningar och svårigheter, ja, kanske martyrdöd. Från barndomen lärdes de att uthärda motgångar och att visa lydnad, men samtidigt att tanka och handla på egen hand. Mycket tidigt lärde de sig att bära ansvar, att vara försiktiga med allt de sade och att förstå betydelsen av att kunna tiga. Yttrandet av ett enda obetänksamt ord i fienders närvaro kunde ju vara livsfarligt, inte bara för dem själva utan för hundratals av deras trosfränder. Som vargar jagar sitt byte förföljde sanningens fiender dem som vågade göra anspråk på trosfrihet. DSS 65.3

Valdenserna hade offrat allt materiellt välstånd för sanningens skull och med ihärdigt tålamod arbetade de flitigt för det dagliga brödet. Varje liten dyrbar fläck av jord i bergen utnyttjades omsorgsfullt. Likaså uppodlades dalarna och de mindre fruktbara bergssluttningarna. Sparsamhet och sträng självdisciplin var en del av deras uppfostran. Det var det enda arv deras barn fick. De undervisades om att livet i överensstämmelse med Guds plan skulle vara en lärotid. Bara genom personligt arbete, omtanke, påpasslighet och tro kunde de skaffa sig det som de behövde. Uppgiften var tung och tröttande, men den var sund. Den var just vad människor behöver, den skola som Gud har föreskrivit för människans utbildning och utveckling. Även om de unga vandes vid hårt arbete, försummades inte deras intellektuella utveckling. De unga lärde sig förstå att alla deras förmågor och krafter hörde Gud till och att dessa måste utvecklas och användas i hans tjänst. De valdensiska församlingarna liknade i sin renhet och enkelhet den apostoliska församlingen. De förkastade påvens överhöghet. Bibeln var den enda avgörande och ofelbara auktoriteten. I motsats till de förnäma romerska prästerna, följde deras präster hans exempel som inte kom för att låta sig tjänas utan för att tjäna. De vakade över Guds hjord och förde den till de gröna betesmarkerna och de levande källorna i hans heliga ord. Borta från alla minnesmärken över mänsklig prakt och stolthet samlades folket, inte i praktfulla kyrkor eller mäktiga katedraler utan i skuggan av alpdalarnas berg eller, i farliga tider, i en eller annan bergsfästning. De lyssnade där till sanningens ord från Kristi tjänare. Prästerna förkunnade inte enbart evangelium. De besökte också de sjuka, undervisade barnen, förmanade de felande och arbetade för att lösa tvister och befrämja förståelse och broderlig kärlek. I fredstid fick prästerna sin försörjning genom frivilliga gåvor från folket. Men på samma sätt som tältmakaren Paulus, lärde sig var och en av dem ett eller annat hantverk eller ett arbete som han om nödvändigt skulle kunna livnära sig på. DSS 66.1

Ungdomen fick undervisning av sina präster. Men även om de undervisades i allmän kunskap var bibelkunskapen huvudämnet. De lärde sig Matteus’ och Johannes’ evangelium utantill och dessutom flera av breven i Nya testamentet. De sattes också till att skriva av Bibeln. Några manuskript innehöll hela Bibeln, andra bara korta utdrag. De som hade förmåga att förklara Bibeln tillfogade några enkla kommentarer till texten. På det sättet riktade de uppmärksamheten på de sanningens skatter som så länge hade varit dolda av dem som sökte upphöja sig över Gud. DSS 67.1

Genom tålmodigt, outtröttligt arbete, ibland nere i djupa, mörka hålor i jorden som var upplyst av facklor, skrev de av Bibeln, vers för vers, kapitel för kapitel. Så skred arbetet framåt och Guds uppenbarade vilja lyste som rent guld. Hur mycket klarare och kraftigare Guds ord sände ut sina strålar som följd av de prövningar de måste genomgå för dess skull, förstod bara de som tog del i detta arbete. Änglar från himmelen omgav dessa trogna arbetare. DSS 67.2

Satan hade förmått påvedömets präster och prelater att begrava sanningens ord under villoläror och otro, men på något säreget sätt blev det bevarat ofördärvat genom alla de mörka århundradena. Det bar inte människors stämpel utan Guds sigill. Människor hade varit outtröttliga i sina försök att förmörka Bibelns enkla rättframma innebörd och få de bibliska skrifterna att motsäga sitt eget budskap. Men Guds ord red ut stormarna på samma sätt som arken på flodens upprörda vågor. En gruva kan ha rika guld- och silverådror dolda under jordens yta, så att alla måste gräva till dess att de finner de dyrbara skatterna. Så har också Bibeln sanningsskatter som bara den uppriktige, ödmjuke, bedjande sökaren kan finna. Gud bestämde att Bibeln skulle vara en lärobok för alla människor under barndomen, ungdomen och vuxenåldern och att den skulle bli läst och granskad i alla tidsåldrar. Han gav sitt ord till människorna som en uppenbarelse av sig själv. Varje ny sanning som upptäcks är en ny uppenbarelse av dens väsen som har gett oss Bibeln. Studiet av Bibeln är det medel Gud har avsett för att föra människorna in i en nära förbindelse med deras Skapare och ge dem en klarare förståelse av hans vilja. Den är förbindelselänken mellan Gud och människan. DSS 67.3

Valdenserna betraktade Herrens fruktan som “vishetens begynnelse”. De var ändå inte blinda för betydelsen av att komma i kontakt med världen, skaffa sig människokännedom och att leva ett verksamt liv. Detta hjälpte dem att vidga sin intellektuella horisont och skärpa sinnena och iakttagelseförmågan. Från skolorna uppe i bergen sändes några av de unga till läroanstalter i franska och italienska städer. Där var förutsättningarna till studier större och tillfällena rikare att utveckla tanke- och omdömesförmåga än i deras hemtrakter i bergen. De unga som på detta sätt sändes ut, mötte många frestelser. De fick bevittna lastbarhet och möta fiendens listiga hantlangare, som försökte påverka dem med de mest försåtliga villfarelser och de farligaste förförelser. Men den uppfostran de hade fått under barndomen hade förberett dem för allt detta. DSS 68.1