Den stora striden

Kapitel 24—Klargörande symbolik

Bibeln berättar om en magnifik byggnad, en helgedom, som blev byggd efter Guds anvisningar. På sin tid hade den stor betydelse, men för oss idag är den än mer betydelsefull. Byggnaden, dess inredning och den tjänst som förrättades där hjälper oss att förstå Guds stora frälsningsplan.
De ord i Bibeln som framför alla andra hade varit både grunden och den bärande pelaren i tron på ankomsten var: “Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen bli renad.”1 — Dan. 8: 14 (KJV). För alla dem som trodde att Herrens ankomst var nära förestående, var dessa ord välbekanta. Tusentals människor hade låtit denna profetia ljuda som ett trons fältrop. Alla förstod att deras djupaste förväntningar och härligaste förhoppningar vilade på de händelser som där förutsades. Det hade fastslagits att dessa profetiska dagar skulle nå sitt slut hösten 1844. I likhet med den övriga kristenheten ansåg de som väntade Kristi ankomst vid denna tidpunkt att jorden eller en del av den måste vara helgedomen. De menade att orden att helgedomen skulle komma till sin rätt igen (eller att den skulle renas), var detsamma som att jorden skulle renas genom eld på den yttersta dagen. De trodde att denna rening skulle äga rum när Kristus kom. Detta ledde fram till slutsatsen att Frälsaren skulle komma på hösten 1844.
1 Ordet för rening i 3 Mos. 16 är taher, men Daniel har valt tsadaq, som har en något vidare betydelse. Septuaginta (ca. 200 f. Kr.) har valt katarizo (rena) för båda orden i sin översättning från hebreiska till grekiska. DSS 394.1

Tiden hade gått och Herren hade inte kommit. De troende visste att Guds ord inte kunde slå fel. De måste alltså ha feltolkat profetian. Men var låg felet. Det fanns många som obetänksamt högg av svårigheternas knut. De förnekade att de 2.300 dygnen slutade år 1844. Det enda skäl de kunde ge för en sådan ståndpunkt var att Kristus inte kom vid den tidpunkt, då de hade väntat honom. De framhöll, att om de profetiska dagarna hade utlöpt år 1844, så skulle Kristus ha kommit för att rena helgedomen genom att rena jorden med eld vid den tidpunkten. Nu hade han inte kommit. Alltså kunde dagarna heller inte vara slut. DSS 394.2

Att godta en sådan slutsats var detsamma som att förkasta den tidigare beräkningen av de profetiska tidsperioderna. Det hade konstaterats att de 2.300 dagarna började, då den befallning trädde i kraft som Artaxerxes utfärdade om att Jerusalem skulle återuppbyggas. Detta skedde på hösten 457 f. Kr. Med detta som utgångspunkt rådde fullkomlig överensstämmelse mellan alla de händelser som ängeln framställer i förklaringen över denna tidsberäkning i Dan. 9: 25-27. Sextionio veckor eller de första 483 av dessa 2.300 år skulle föra fram till Messias, den smorde. Kristi dop och hans invigning av den helige Ande år 27 e. Kr. uppfyllde exakt denna del av profetian. I mitten av den 70:e veckan skulle Messias förgöras. Tre och ett halvt år efter sitt dop blev Kristus korsfäst på våren 31 e Kr. De 70 veckorna eller 490 åren var särskilt bestämda för judafolket. Då denna tidsperiod utlöpte, bekräftade detta folk att de förkastade Kristus genom att förfölja hans lärjungar. Apostlarna vände sig då till hedningarna år 34 e. Kr. Då de första 490 åren av de 2300 alltså var slut, återstod alltjämt 1810 år. Från år 34 e. Kr. skulle dessa 1810 år nå fram till år 1844. “Då”, sade ängeln, “skall helgedomen renas.” Alla de föregående punkterna i profetian hade otvivelaktigt fullbordats vid den angivna tidpunkten. DSS 395.1