Den stora striden

En farofylld tid

Detta var en farofylld tid för Kristi församling. De trogna fanbärarna var i sanning få. Även om sanningen aldrig var utan vittnen, fanns det tider, då villfarelse och otro tycktes få fullständigt överhand och den sanna kristendomen såg ut att vara utrotad från jorden. Evangelium förlorades ur sikte. Religiöst formväsen växte och människorna nedtrycktes av stränga påbud. DSS 54.1

De lärdes inte bara att betrakta påven som sin medlare utan också att lita på sina egna gärningar som ett försoningsmedel för synd. Långa pilgrimsresor, botgöring, relikdyrkan, byggande av kyrkor, vallfartsorter och altaren, stora penninggåvor till kyrkan, detta och mycket annat påbjöds för att sona Guds vrede och vinna hans gunst. Som om Gud skulle vara lik en människa och kunna bli vred över småsaker eller kunna tillfredsställas genom gåvor och botövningar. DSS 54.2

Den romerska kyrkans inflytande rycktes ständigt tillväxa, trots att lastbarhet var förhärskande till och med bland dess ledare. Omkring slutet av sjuhundratalet hävdade katolikerna att kyrkans biskopar i Rom under församlingens första tid hade ägt samma andliga makt som de nu tillskansat sig. För att bekräfta detta måste kyrkan finna ett eller annat sätt att ge den sken av auktoritet. Lögnens fader kom beredvilligt med förslag i denna riktning. Munkar förfalskade antika skrifter. Man upptäckte dittills okända dekret som hade utfärdats av kyrkomöten och vilka fastslog påvens överhöghet från den allra första tiden. En kyrka som hade förkastat sanningen tog emot dessa bedrägerier med begärlighet. (Se “Tillägg”.) DSS 54.3

De få som alltjämt troget byggde på den sanna grunden (1 Kor. 3: 10, 11) förvirrades och hindrades av den mängd falska läror som försenade arbetet. På samma sätt som bland arbetarna som byggde upp Jerusalems murar på Nehemjas tid, fanns det också nu några som var benägna att säga: “Bärarnas kraft sviker, och gruset är alltför mycket; vi förmå icke mer att bygga på muren.” — Neh. 4: 10. De var trötta på den ständiga kampen mot förföljelse, svek, ogudaktighet och allt som Satan fann på för att hindra deras framgång. En del av dem som hade varit trogna arbetare, blev modlösa. För fridens skull och för att trygga både sin egendom och sina liv vände de sig bort ifrån den sanna grunden. Andra sade modigt och opåverkade av fiendens motstånd: “Frukten icke för dem; tänken på Herren, den store och fruktansvärde.” — Neh. 4: 14. Och de fortsatte med arbetet var och en med sitt svärd vid bältet. (Ef. 6: 17.) DSS 55.1

Samma hatets och motståndets anda mot sanningen har inspirerat Guds fiender under alla tidsåldrar, och samma verksamhet och trohet har krävts från hans tjänares sida. Kristi ord till de första lärjungarna gäller hans efterföljare till tidens slut: “Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!” — Mark. 13: 37. DSS 55.2

Mörkret tycktes öka. Tillbedjan av bilder blev alltmera vanligt. Brinnande ljus ställdes framför bilderna och böner uppsändes till dem. De mest otroliga, vidskepliga seder tog överhand. Människors sinnen behärskades fullständigt av övertro. Förnuftet tycktes ha satts ur spel. När präster och biskopar själva var nöjeslystna, sinnliga och demoraliserade, kunde man inte vänta annat än, att de människor för vilka de var vägledare skulle sjunka ned i okunnighet och lastbarhet. DSS 55.3

Ett nytt steg framåt i den påvliga självupphöjelsen togs av påven Gregorius VII (1073-1085), då han förklarade att den romerska kyrkan var fullkomlig. En av de punkter han framhöll var att kyrkan aldrig hade tagit fel och enligt Bibeln heller aldrig skulle komma att ta fel. Men detta påstående hade inte något stöd i Bibeln. Den stolte påven påstod också att han hade makt att avsätta kejsare. Han förklarade att ingen kunde förändra ett domsutslag som han hade avkunnat, utan att det var hans rätt att ändra alla andras beslut. (Se “Tillägg”.) DSS 55.4