Den stora striden

Genomfört tronskifte

Under femhundratalet blev påvedömet fullt etablerat. Dess huvudsäte blev kejsarstaden. Den romerska biskopen förklarades vara hela kyrkans överhuvud. Hedendomen hade gett plats för påvedömet. “Draken” hade gett vilddjuret “sin makt och sin tron och gav det stor myndighen. (Upp: 13: 2.) (Se “Tillägg”.) Och nu började de 1260 åren av påvligt förtryck som hade förutsagts i Daniels boks och Uppenbarelsebokens profetior. (Dan. 7: 25; Upp. 13: 5-7.) De kristna blev tvungna att välja. Antingen måste de göra avkall på sin trohet och följa de påvliga ceremonierna i sin gudstjänst eller omkomma i fängelsehålor, lida döden på sträckbänken, bålet eller i galgen. Här gick Jesu ord i uppfyllelse: “I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda. Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull.” — Luk. 21: 16, 17. Förföljelsen bröt lös över de trogna med större raseri än någon gång tidigare. Världen blev ett enda stort slagfält. Under många hundra år sökte Kristi församling sin tillflykt till isolerade och okända platser. Profeten säger: “Kvinnan flydde ut i öknen där hon har en plats sig beredd av Gud och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två hundra dagar.” — Upp. 12: 6. Denna romarkyrkans maktställning utgjorde början till den mörka tidsåldern. Efter hand som dess makt växte blev mörkret större. Tron överflyttades från Kristus, dess sanna grundval, till påven i Rom. I stället för att lita på Guds Son och söka förlåtelse för synd och evig frälsning hos honom, började människorna att se upp till påven och till de präster och prelater till vilka han överlämnade myndighet. Människorna lärdes tro att påven var deras jordiske medlare och att ingen kunde närma sig Gud utom genom honom. Vidare att han för dem stod i Guds ställe och därför måste vara föremål för obetingad lydnad. En avvikelse från hans bud var tillräckligt för att döma överträdare till de hårdaste straff, både till kropp och själ. Människornas tankar vändes bort från Gud till felande, vilsegångna, grymma människor, ja, till själva mörkrets furste, som utövade sin makt genom dessa. Synden uppträdde i helighetens kappa. När Bibeln undertrycks och människan betraktar sig som den högste kan vi bara vänta oss svek, bedrägeri och en förödande ogudaktighet. Med upphöjandet av mänskliga lagar och traditioner befästes det fördärv som alltid följer av att Guds lag åsidosätts. DSS 53.1