Den stora striden

Kollisionskurs

Många av de protestantiska församlingarna följer Roms exempel när det gäller vanhelgande gemenskap med “konungarna på jorden”. Statskyrkorna har knutits till den världsliga regeringen. Andra samfund söker världens gunst. Ordet “Babylon” — förvirring — kan mycket väl användas om dessa samfund, eftersom de alla påstår att de har sin lära från Bibeln. Ändå är de uppdelade i nästan otaliga sekter med teorier och trosbekännelser som helt skiljer sig från varandra. DSS 369.2

Förutom denna syndfulla förening med världen liknar de församlingar som har skilt sig ifrån Rom, också denna kyrka i andra avseenden. Ett romerskt katolskt verk påstår att “om den katolska kyrkan någonsin har varit skyldig till avguderi med hänsyn till helgonen, så är dess dotter, statskyrkan i England, också skyldig till samma synd, för den har tio kyrkor som är invigda till Maria för varje kyrka som är invigd till Kristus”. — Richard Challoner, The Catholic Christian Instructed, Förordet, sid. 21, 22. DSS 370.1

Och doktor Hopkins förklarar i en avhandling om tusenårsriket: “Det finns inte någon anledning att tro att Antikrists anda och verk är begränsat till den romersk-katolska kyrkan. De protestantiska samfunden har mycket av Antikrist i sig och är långt ifrån att vara fullständigt reformerade från. . . sedefördärv och ogudaktighet.” — Samuel Hopkins, Works, band 2, sid. 328. DSS 370.2

Om den presbyterianska kyrkans separation från Rom skrev doktor Guthrie: “För trehundra år sedan marscherade vår kyrka ut genom Roms portar med en öppen bibel på sitt baner och detta valspråk i sitt vapen: ‘Studera Bibeln’.” Så ställer han frågan: “Kom den ut ren ifrån Babylon?” — Thomas Guthrie, The Gospel in Ezekiel, sid. 237. DSS 370.3

“Den engelska statskyrkan”, säger Spurgeon, “ser ut att vara fullständigt genomsyrad av formväsen, men de frikyrkliga tycks vara lika mycket upptagna av filosofisk otro. De människor som vi trodde bättre om, vände sig bort, en efter en, från trons grundläggande sanningar. Jag tror att hela England är undergrävt av en otro, som är fräck nog att träda fram på predikstolarna och kalla sig kristen.” DSS 370.4

Hur uppkom egentligen detta stora avfall? Hur avlägsnade sig kyrkan ursprungligen från den evangeliska enkelheten? Genom att efterlikna hedningarnas seder för att påskynda hedningarnas omvändelse till kristendomen. Aposteln Paulus säger redan på sin tid: “Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam.” — 2 Tess. 2: 7. Så länge aposteln levde var församlingarna jämförelsevis rena. Men “mot senare delen av andra århundradet tog de flesta församlingarna ny form. Den ursprungliga enkelheten försvann. Obemärkt, efterhand som de gamla lärjungarna gick i graven, kom deras barn tillsammans med de nyomvända. . . och gav rörelsen en ny form.” — Robert Robinson: Ecclesiastical Researches, kap. 6, par. 17, sid. 51. DSS 370.5

För att tillförsäkra sig flera anhängare blev den upphöjda normen för den kristna tron sänkt. Resultatet blev att “en hednisk ström flöt in i församlingarna och införde hedningarnas seder, vanor och avgudar”. — Gavazzi, Lectures, sid. 278. Efterhand som den kristna religionen blev gynnad och understödd av de världsliga härskarna, blev den formellt accepterad av flertalet människor. Men även om de i yttre avseende var kristna, fortsatte många “att huvudsakligen vara hedningar och tillbad i hemlighet sina avgudar”. — Samma källa, sid. 278. DSS 371.1

Har inte detsamma skett i nästan varje församling som kallar sig protestantisk? När dess grundläggare, som besjälades av en sann kristlig anda, dog, kom deras efterföljare fram och “omskapade rörelsen”. Fastän reformatorernas barn blint höll fast vid sina fäders trosbekännelse och förkastade varje sanning som inte fäderna antagit, följde de inte föregångarnas exempel, då det gällde ödmjukhet, självförnekelse och avståndstagande från världen. Därför “försvann den ursprungliga enkelheten”. En världslig ström som flöt in i församlingen “förde hedningarnas seder, vanor och avgudar med sig”. DSS 371.2

I vilken enorm omfattning har inte denna vänskap med världen, som är “fiendskap mot Gud”, praktiserats bland kristna i våra dagar! Hur långt har inte de stora samfunden inom kristenheten avlägsnat sig från Bibelns regel om ödmjuk självförnekelse, enkelhet och gudsfruktan! När John Wesley talar om att använda pengarna rätt, säger han: “Använd inte något av en så dyrbar gåva bara för att tillfredsställa ögonens lystnad, till överflödiga och dyrbara kläder och till onödiga smycken. Använd inte något av dem till överdrivna prydnader för era hem, till onödiga och dyrbara möbler, till dyrbara tavlor, målningar och förgyllda ting. . . Använd inte pengar för att tillfredsställa livets fåfänga och för att vinna beröm och beundran bland människor. Så länge det går dig väl, kommer människorna att tala väl om dig. Så länge du är ‘klädd i dyrbara kläder, fint linne’, och lever ‘överdådigt och i glädje varje dag’, kommer många utan tvivel att berömma dig för din utmärkta smak, din givmildhet och gästfrihet. Men köp inte deras gunst så dyrt. Var hellre tillfreds med den ära som kommer från Gud.” — Wesley, Works, predikan 50, “The Use of Money”. I många församlingar i vår tid förkastas en sådan lära. DSS 371.3

I världen betraktas det nu som fint att kallas kristen. Det händer att regeringsöverhuvuden, politiker, advokater, läkare och köpmän ansluter sig till församlingen för att tillförsäkra sig förtroende och aktning från samfundets sida för att befrämja sina egna intressen. Därigenom söker de dölja sina orättfärdiga handlingar under religionens täckmantel. De olika religiösa samfunden känner sig styrkta genom den rikedom och det inflytande dessa världsligt sinnade församlingsmedlemmar har. Därför gör de ännu större ansträngningar för att vinna ära och gunst från världens sida. De bygger praktfulla kyrkor, fint utstyrda och vid de finaste gatorna. Medlemmarna klär sig dyrbart och efter sista modet. Om predikanten kan samla många åhörare och underhålla dem, får han större lön. DSS 372.1

Hans predikningar får inte fördöma de synder som grasserar. De måste vara vänliga och behagliga för dessa förnäma människor. Så kan rika syndare skrivas in i kyrkoböckerna. Populära synder kan döljas under fromhetens kappa. DSS 372.2