Den stora striden

Konsekvenser av att förkasta

Efter den förste ängeln i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel följer en annan ängel efter den första och han säger: “Fallet, fallet är det stora Babylon, som har givit alla folk att dricka av sin otukts vredesvin.” Ordet “Babylon” kommer från ordet “Babel” som betyder förvirring. I Bibeln används detta ord för att beteckna de olika formerna av falsk eller avfällig religion. I Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel framställs Babylon som en kvinna, en bild som i Bibeln används som symbol på en församling. En ren kvinna symboliserar en ren församling. En fallen kvinna är en avfällig församling. DSS 367.2

I Bibeln är den helgade, eviga föreningen mellan Kristus och hans församling framställd under bilden av ett äktenskap. Han lovar att vara deras Gud och de lovar att vara hans och endast hans. Han säger: “Jag skall trolova mig med dig för evig tid; jag skall trolova mig med dig i rättfärdighet och rätt, i nåd och barmhärtighet.” — Hos. 2: 19. Och återigen säger han: “Jag är eder rätte herre.” — Jer. 3: 14. Paulus använder samma bild i Nya testamentet, där han säger: “Jag har trolovat eder med Kristus och ingen annan för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.” — 2 Kor. 11: 2. DSS 367.3

Den otro som församlingen visade mot Kristus, då den vände sin kärlek och tillförsikt bort ifrån honom och lät kärlek till materiella ting fylla sinnet, jämförs med att bryta ett äktenskapslöfte. Israeliternas synd, då de lämnade Herren, framställs på detta sätt. Guds sällsamma kärlek, som de på det sättet föraktade, är livfullt skildrad. “Så gav jag dig min ed och ingick förbund med dig, säger Herren, Herren, och du blev min.” “Du blev övermåttan skön, och så vart du omsider drottning. Och ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull, ty den var fullkomlig genom de härliga prydnader som jag hade satt på dig, . . . Men du förlitade dig på din skönhet och bedrev otukt, sedan du nu hade fått sådant rykte.” “Såsom när en hustru är trolös mot sin make, så haven I av Israels hus varit trolösa mot mig, säger Herren.” “. . . du äktenskapsbryterska som i stället för den man du hade tog andra män till dig.” — Hes. 16: 8, 13-15, 32; Jer. 3: 20. DSS 367.4

I Nya Testamentet används ett liknande uttryckssätt om bekännande kristna som söker världens vänskap framför Guds ynnest. Aposteln Jakob säger: “I trolösa avfällingar, veten I då icke, att världens vänskap är Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså Guds ovän.” — Jak. 4: 4. DSS 368.1

Kvinnan (Babylon) i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel var “klädd i purpur och scharlakan och glänste av guld och ädla stenar och pärlor; och i sin hand hade hon en gyllene kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet. Och på hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse: ‘Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna’.” Profeten säger: “Jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod.” — Upp. 17: 4-6. Babylon sägs vidare vara “den stora staden, som har konungsligt välde över jordens konungar”. (Vers 18.) Den makt som i så många århundraden härskade som en tyrann över kristenhetens konungar, är Rom. Purpur och scharlakan, guld, ädelstenar och pärlor som kvinnan var prydd med, beskriver målande den storhet och konungsliga makt som det romerska prästerskapet omgav sig med. Inte om någon annan makt kunde man med så stor sanning säga att den var “drucken av de heligas blod”. Detta passade bara in på den församling som så fruktansvärt hade förföljt Kristi efterföljare. Babylon beskylldes också för att ha otillbörlig förbindelse med “konungarna på jorden.” Då den judiska församlingen övergav Gud och slog sig samman med hedningarna, blev den en sköka. Samma dom drabbar Rom därför att den blev moraliskt fördärvad då den sökte stöd hos världsliga makter. DSS 368.2

Babylon sägs vara “moder till skökorna”. Hennes döttrar måste då vara sådana församlingar som håller fast vid hennes lärosatser och traditioner. De följer hennes exempel och offrar sanning och Guds välbehag för att ingå ett otillbörligt förhållande med världen. Det budskap i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel som förkunnar Babylons fall, bör kunna tillämpas på sådana församlingar som en gång har varit rena men som nu har blivit förfallna. Eftersom detta budskap följer efter budskapet om domen, måste det bli förkunnat under den sista tiden. Därför kan det inte vara avsett enbart för den katolska kyrkan, eftersom den har befunnit sig i ett förfallet tillstånd under många hundra år. Dessutom innehåller Uppenbarelsebokens artonde kapitel en kallelse till Guds folk att gå ut ur Babylon. Enligt denna bibeltext måste många av Guds folk alltjämt finnas i Babylon. Och i vilka religiösa samfund finner vi de flesta av Kristi efterföljare i vår tid? Utan tvivel i de olika församlingar som bekänner sig till den protestantiska tron. Då dessa församlingar bildades, intog de en ädel ståndpunkt för Gud och sanningen. Hans välsignelse vilade över dem. Även den icke-kristna världen måste erkänna de fördelaktiga resultat som uppnåddes när människor tog emot evangeliets grundprinciper. Man kunde säga som profeten sade till Israel: “Ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull, ty den var fullkomlig genom de härliga prydnader som jag hade satt på dig, säger Herren, Herren.” Men de föll på grund av samma benägenhet som blev till förbannelse och ödeläggelse för Israel — benägenheten att efterlikna världens seder och bruk och att tillförsäkra sig dess vänskap. “Du förlitade dig på din skönhet och bedrev otukt, sedan du nu hade fått sådant rykte.” — Hes. 16: 14, 15. DSS 369.1