Den stora striden

Folkväckelse över hel kontinent

Överallt där det allvarliga budskapet förkunnades, blev både icke-kristna och kristna människor kallade att fly undan den kommande vreden. Liksom Johannes döparen, som sändes före Kristus, satte dessa predikanter yxan till roten av trädet och förmanade alla att visa omvändelsens sanna frukter. Deras gripande vädjan stod i stark motsats till förkunnelsen om fred och trygghet från de populära predikstolarna. Budskapet grep folket. Den enkla direkta förkunnelsen ur Bibeln, som åtföljdes av den helige Andes kraft, nådde människors sinnen med en styrka som bara få lyckades motstå. Namnkristna väcktes upp ur sin falska trygghet. De såg att de var avfälliga, förvärldsligade och att de saknade tro. De erkände sin stolthet och egenkärlek. Många sökte Herren med djup ånger och ödmjukhet. I stället för att trakta efter jordiska ting vände de nu sitt sinne till det himmelska. Guds Ande vilade över dem. Förkrossade och ödmjuka förkunnade de budskapet: “Frukten Gud och given honom ära; ty stunden är kommen då han skall hålla dom.” — Upp. 14: 7. Gråtande frågade syndare: “Vad skall jag göra för att bli frälst?” Alla som fann frid i Kristus, längtade också efter att andra skulle få samma välsignelse. Föräldrarnas hjärtan vändes till barnen och barnens hjärtan till föräldrarna. Hinder sådana som stolthet och tillbakadragenhet undanröjdes. Ärliga bekännelser och i hemmen arbetade man för att frälsa sina närmaste. Överallt fanns det människor som i sin nöd ropade till Gud. Många kämpade hela nätterna i bön för att få visshet om syndförlåtelse och om sina släktingars och grannars omvändelse. DSS 356.3

Folk av alla samhällsklasser kom till sammankomsterna. Rika och fattiga, höga och låga var av olika skäl ivriga själva få höra undervisningen om Kristi andra ankomst. Herren höll motståndarna i tyglar, under det att hans tjänare lade fram argumenten för sin tro. Ibland var redskapen svaga. Men Guds Ande gav budskapet kraft. Man märkte att heliga änglar var närvarande i folkskarorna. Många omvändes dagligen. När bevisen för Kristi snara återkomst lades fram, lyssnade stora skaror i andlös stillhet. Himmel och jord tycktes närma sig varandra. Både unga och gamla kände Guds kraft. Människorna återvände hem glada i sinnet. Lovsång fyllde nattens stilla timmar. Ingen som var närvarande vid dessa möten kunde någonsin glömma dessa sällsamma upplevelser. DSS 357.1

Budskapet om en bestämd tid för Kristi andra ankomst väckte stort motstånd hos människor inom alla samhällsklasser, från Ordets förkunnare till de fräckaste gudsförnekare. Profetians ord uppfylldes: “I de yttersta dagarna skola bespottare komma med bespottande ord, människor, som vandra efter sina egna begärelser. De skola säga: ‘Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag, då våra fäder avsomnade, har ju allt förblivit sig likt, ända från världens begynnelse’.” — 2 Petr. 3: 3, 4. Många som bekände sig älska Frälsaren förklarade, att de inte hade något emot att förkunna hans ankomst. Men de kunde inte förmå sig till att någonsin nämna någon bestämd tidpunkt. Men Guds allseende öga genomskådade deras sinnen. De ville inte höra att Kristus skulle komma för att döma världen med rättfärdighet. De hade varit otrogna tjänare. Deras gärningar tålde inte att bli undersökta av den Gud som rannsakar sinnena. De var rädda för att möta sin Herre. På samma sätt som judarna vid Kristi första ankomst, var de inte beredda att bjuda Jesus välkommen. De inte bara vägrade att lyssna till de klara argumenten från Bibeln utan förlöjligade också dem som väntade på Herrens ankomst. Satan och hans änglar gladde sig över att de som kallade sig Guds barn hade så liten kärlek till honom, att de inte ville att han skulle komma. DSS 357.2

“I veten icke dagen, ej heller stunden”, var det argument som oftast användes av dem som förkastade läran om Kristi återkomst. Bibelns ord lyder: “Om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena.” — Matt. 24: 36. De som väntade på Herren gav en klar och sammanhängande förklaring över denna text. De visade att deras motståndare missbrukade uttalandet. Kristus sade detta vid det minnesvärda samtalet med lärjungarna på Oljeberget, efter det att han för sista gången hade lämnat templet. De hade frågat: “När skall detta ske och vad blir tecknet till din tillkommelse och tidens ände.” Jesus förklarade tecknen för dem och sade: “När l sen allt detta, då kunnen l veta, att han är nära och står för dörren.” — Matt. 24:3, 33. Frälsaren motsäger inte sig själv. Även om inte någon människa vet dagen eller stunden då Kristus skall komma, väntar han ändå att vi enligt hans undervisning skall veta, när den tiden är nära och han står för dörren. Han säger oss också att om vi visar likgiltighet för hans varningar och avstår ifrån eller försummar att söka kunskap om tiden för hans ankomst, kan det bli lika ödesdigert för oss som det var för dem som levde på Noas tid. De förkastade upplysningarna om tiden för floden. Liknelsen i samma kapitel som framställer den trogne och den otrogne tjänaren, visar hur det skall gå med den tjänare som i sitt hjärta säger: “Min Herre kommer icke så snart.” Liknelsen visar hur Kristus, då han kommer, skall betrakta och löna dem som vakade och förkunnade hans ankomst och dem som inte gjorde det. “Vaken fördenskull”, säger han. “Salig är då den tjänaren om hans herre, när han kommer, finner honom så göra.” — Matt. 24: 42, 46. “Om du icke håller dig vaken, så skall jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta, vilken stund jag kommer över dig.” — Upp. 3: 3. DSS 358.1

Paulus talar om en klass över vilken Herrens dag skall komma oväntat. “Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. Bäst de säga: ‘Allt står väl till, och ingen fara är på färde’, då kommer plötsligt fördärv över dem, . . . och de skola förvisso icke kunna fly undan.” Men om dem som har gett akt på Frälsarens varningar tillfogar han: “Men l, käre bröder, l leven icke i mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv; l ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till.” — 1 Tess. 5: 2-5. DSS 359.1