Den stora striden

En klocka klämtar i natten

Men mörkast i den långa raden av förbrytelser, den mest fruktansvärda bland djävulska handlingar under alla dessa skräckfyllda århundraden, var Bartolomeimassakern. Ännu minns världen med fruktan och skräck vad som hände under detta fega och grymma överfall. Påverkad av katolska präster och prelater gav konungen av Frankrike sitt samtycke till denna fruktansvärda ogärning. En klocka som klämtade i nattens stillhet blev signalen till mördandet. Tusentals protestanter som förlitade sig på sin konungs hedersord och sov lugnt i sina hem, greps och mördades utan varning och utan barmhättighet. DSS 265.1

Liksom Kristus var den osynlige anföraren för sitt folk, då det drog ut från Egyptens slaveri, var Satan den osynlige anföraren för sina undersåtar i detta fruktansvärda verk som mångfaldigade martyrernas antal. Under sju dagar fortsatte massakern i Paris, de första tre dagarna med obeskrivligt raseri. Inte heller inskränkte den sig till själva staden utan blev efter särskild order från konungen förd vidare ut till alla provinser och städer, där det fanns protestanter. Man tog inte hänsyn till varken kön eller ålder. Varken de oskyldiga spädbarnen eller ådringarna skonades. Adelsman och bonde, gammal och ung, mor och barn, alla höggs ned. Under två månader fortsatte detta mördande i Frankrike. 70.000 av nationens bästa människor dödades. Då nyheten om massakern nådde Rom kände jublet inga gränser bland prästerskapet. Kardinalen av Lothringen gav budbäraren tusen dukater som betalning. Från kanonerna på S:t Angelo hördes glädjesalut. Klockklangen ljöd från varje kyrktorn. Bål förvandlade natten till dag. Gregorius XIII gick, följd av kardinaler och andra höga kyrkans dignitärer i en lång procession till S:t Louis-kyrkan, där kardinalen av Lothringen höll Te Deum. . . En medalj präglades till minne av massakern. I Vatikanen kan man ännu se tre freskomålningar av Vasari som visar angreppet på amiralen, konungen som i rådsmötet planerade massakern och slutligen själva massakern. Gregorius sände Karl den gyllene rosen. Fyra månader efter massakern. . . lyssnade han med tillfredsställelse på en predikan av en fransk präst. . . som talade om ‘den dag så full av glädje och lycka, då den allra heligaste fadern tog emot meddelandet och i en stor procession gick för att frambära tack till Gud och till S:t Louis’.” — Henry White, The Massacre of S:t Bartholomew, kap. 14, par. 34. DSS 265.2

Samma mästergeni som lyckades åstadkomma S:t Bartolomeimördandet anförde också det som skedde i samband med revolutionen. Jesus Kristus förklarades vara en bedragare. De franska ateisternas fältrop var: “Krossa uslingen!” Med detta menade de Kristus. Himmelsskriande häderi och avskyvärd ogudaktighet gick hand i hand. De lägst sjunkna bland människor, de mest ohyggliga monster av grymhet och last upphöjdes över alla andra. I allt detta gav folket Satan den största hyllningen, medan Kristus, som till sitt väsen är sanning, renhet och osjälvisk kärlek, korsfästes. DSS 266.1

Då “skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem”. Den ateistiska makt som härskade i Frankrike under revolutionen och under skräckväldet förde en sådan kamp mot Gud och hans heliga Ord, som världen aldrig tidigare bevittnat. Nationalförsamlingen avskaffade tillbedjan av Gudomen. Biblar insamlades och brändes offentligt med alla tecken på förakt. Guds lag trampades under fötterna. De bibliska instiftelserna upphävdes. Veckans vilodag avskaffades och i dess ställe ägnades var tionde dag åt utsvävning och hädelse. Dopet och nattvarden förbjöds. Anslag uppsattes på väl synlig plats på kyrkogårdarna som förklarade att döden var en evig sömn. DSS 266.2