Den stora striden

Faraos ateism och Sodoms förfall

Strax före år 1798 skulle alltså, enligt profetens ord, en eller annan makt av sataniskt ursprung uppstå för att föra krig mot Bibeln. Och i det land där Guds två vittnen hade tystats skulle Faraos ateism och Sodoms tygellöshet uppenbaras. DSS 263.1

Denna profetia har fått den mest exakta och mest slående uppfyllelsen i det franska folkets historia. Under den franska revolutionen 1793 “hörde världen för första gången en församling av män, som hade fötts och uppfostrats inom civilisationen och som hade tillägnat sig rätten att styra en av Europas främsta nationer, med en röst förneka den mest upphöjda sanning som människor fått del av och enstämmigt förkasta tron på och tillbedjan av en gudom”. — Sir Walter Scott, Life of Napoleon, band 1, kap. 17. “Frankrike är det enda land i världen som i sin autentiska historia berättar om, att det som en nation lyfte sin hand i öppet uppror mot världsalltets Skapare. Det finns tillräckligt av ateister och fritänkare både i England, Tyskland och Spanien. Men Frankrike intar en särställning i världshistorien. Det är det enda land som genom en förklaring från sin laggivande församling har klargjort att det inte finns någon Gud, och där hela befolkningen i huvudstaden och ett stort antal utanför den, kvinnor såväl som män, dansade och sjöng av glädje, då de tog emot tillkännagivandet.” — Blackwood’s Magazine, Nov. 1870. DSS 263.2

Frankrike hade också de drag som kännetecknade Sodom. Under revolutionstiden fick människor bevittna ett moraliskt fördärv liknande det som medförde Sodoms och Gomorras undergång. Och historikerna nämner samtidigt den franska nationens ateism och den tygellöshet som framställs i profetian: “Nära anknuten till dessa lagar som berörde religionen var den som reducerade äktenskapet, den heligaste förening som människor kan ingå och som genom sin fasthet bidrar till att starkt hålla samman samhället, till bara ett slags borgerligt kontrakt av tillfällig natur, som två personer kunde ingå och upplösa efter behag. . . Om djävlar i människogestalt hade föresatt sig att finna det snabbaste sättet att effektivt tillintetgöra allt som är värt att högakta, som är tilltalande eller bestående i familjelivet och samtidigt garantera att det onda, som det var deras avsikt att åstadkomma, skulle fortsätta från det ena släktledet till det andra, så kunde de inte ha uppfunnit ett mer effektivt sätt än nedvärderandet av äktenskapet. . . Sophie Arnoult, en skådespelerska som var känd för klokhet och omdöme, betecknade det republikanska äktenskapet som ‘horeriets sakrament’.” — Scott, band 1, kap. 17. DSS 263.3

“Där också deras Herre blev korsfäst.” Detta uttalande i profetian uppfylldes också av Frankrike. Inte i något annat land hade fiendskapen mot Kristus framträtt på ett mer slående sätt. Inte i något annat land hade sanningen mött ett grymmare och bittrare motstånd. Genom den förföljelse som evangeliets bekännare fick utstå i Frankrike hade landet korsfäst Kristus genom hans lärjungar. DSS 264.1

Århundrade efter århundrade hade de heligas blod utgjutits. När valdenserna offrade sina liv i Piemontbergen “för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull”, avlades liknande vittnesbörd för sanningen av deras bröder albigenserna i Frankrike. Under Reformationen blev dess anhängare överlämnade åt döden efter fruktansvärd tortyr. Konungar och adel, högättade damer, nationens stolthet och överklass hade fröjdat sig åt att betrakta Jesu martyrers dödsångest. De modiga hugenotterna, som kämpade för de rättigheter som människor håller heligast, hade utgjutit sitt blod för många häftigt omstridda läror. Protestanterna räknades som fredlösa. Belöning sattes på deras huvuden. De jagades i döden som vilda djur. DSS 264.2

“Församlingen i öknen”, de få efterkommande till de gamla kristna som ännu uppehöll sig i Frankrike under 1700-talet, dolde sig i bergen i söder och höll alltjämt fast vid sina fäders tro. När de under nätterna vågade samlas på bergssluttningarna eller på någon avsides liggande hed, jagades de av soldater till häst och släpades bort i fångenskap som galärslavar för livet. De renaste, ädlaste och mest intelligenta bland det franska folket kedjades under fruktansvärd tortyr fast med rövare och mördare. (Se Wylie, band 22, kap. 6.) Andra som behandlades mera barmhärtigt, sköts med kallt blod, under det att de obeväpnade och hjälplösa föll på knä i bön. Hundratals gamla män, försvarslösa kvinnor och oskyldiga barn låg döda på marken på de ställen där de hade hållit sina gudstjänster. När människor vandrade längs bergssidorna eller genom skogarna där dessa människor brukade samlas var det inte ovanligt att de “för vart fjärde steg” fann “döda kroppar liggande i gräset eller lik som hängde i träden”. Deras land, som hade ödelagts av svärdet, yxan och hålet “blev förvandlat till en enda stor, dyster vildmark”. “Dessa avskyvärdheter begicks. . . inte under någon mörk tidsålder utan under Ludvig XIV:s lysande regeringstid. Vetenskapen omhuldades, litteraturen blomstrade, prästerskapet vid hovet och i huvudstaden var lärda och vältaliga män, som gav sig ut för att ha kommit långt ifråga om dygd och ödmjukhet och kärlek till människan.” — Wylie, band 22, kap. 7. DSS 264.3