Den stora striden

Förföljd minoritet

Hur mjukt och försiktigt förbereder inte Gud oss för det som är hans vilja. För två år sedan fick jag mina skuldror skrapade av en tegelsten. Året därefter träffades jag av en sten mellan ögonen. Förra månaden fick jag ett slag. I kväll fick jag två, ett innan vi kom in i staden och ett efter det att vi hade kommit ut ur den. Men båda var inte något att räkna med. Fastän en man slog mig på bröstet med all kraft och en annan på munnen med sådan styrka att blodet ögonblickligen strömmade ut, märkte jag ändå inte mer smärta av något av slagen än om de hade rört vid mig med ett strå.” — John Wesley, Works band 3, sid. 297, 298. DSS 253.1

Dessa första metodister, både det vanliga folket och predikanterna måste utstå hån och förföljelse såväl från medlemmar av kyrkan som från icke-kristna som upphetsades mot dem genom falska rykten. De ställdes inför rätta. “Rätten” var bara en benämning, eftersom rättvisa var sällsynt vid domstolarna på den tiden. De som förföljde dem utövade ofta våld mot dem. Pöbeln gick från hus till hus, fördärvade möbler och inredning, plundrade allt de ville ha och uppträdde brutalt mot män, kvinnor och barn. I vissa fall satte man upp plakat offentligt med uppmaning till dem som ville vara med och krossa fönster och plundra metodisternas hem, att samlas vid ett visst klockslag på en bestämd plats. Dessa uppenbara brott mot både Guds och människors lagar fick passera utan att påtalas. En systematisk förföljelse hölls vid liv mot en grupp människor, vilkas enda fel var att de försökte leda syndare bort ifrån fördärvet och in på helgelsens väg. DSS 253.2

John Wesley sade om de beskyllningar som riktades mot honom och hans trosfränder: “Några påstår att dessa människors läror är falska, felaktiga och svärmiska och att det är något nytt som folk inte har hört om tidigare, förrän på den senaste tiden, att det är kväkarläror, fanatism, katolicism. Alla dessa påståenden har redan ryckts upp med rötterna, eftersom man tydligt kunnat visa att varenda punkt i denna lära är Bibelns tydliga undervisning, såsom den förklaras av vår egen kyrka. Därför kan den varken vara falsk eller oriktig, förutsatt att Bibeln är pålitlig.” “Andra säger: ‘Deras lära är för sträng. De gör vägen till himmelen för smal’. Och detta är i själva verket den verkliga invändningen (liksom den en kort tid var den enda invändningen) och den ligger som underlag för tusen andra under olika förklädnader. Men gör de vägen smalare än vår Herre och hans apostlar gjorde den? Är deras lära strängare än Bibelns lära? Tänk bara på några få tydliga bibeltexter: ‘Du skall älska Herren, din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’ ‘För vart fåfängligt ord som människorna tala skola de göra räkenskap på domens dag.’ ‘Vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I gören, så gören allt till Guds ära’.” DSS 253.3

“Är deras lära strängare än detta, så finns det skäl att tillrättavisa dem. Men deras samvete säger att den inte är det. Och vem kan vara litet mindre sträng utan att förfalska Guds ord? Kan någon förvaltare av Guds hemligheter anses bara trogen, om han förändrar någon del av det heliga som har anförtrotts honom? Nej. Han kan inte göra avkall på något, inte mildra något. Han är tvungen att säga till alla människor: ‘Jag kan inte sänka Bibeln ner till era anspråk. Ni måste antingen själva leva upp till den eller också gå evigt förlorade.’ Här har vi den verkliga orsaken till den populära anklagelsen mot ‘människors brist på medkänsla’. Brist på medkänsla, vad är det? I vilket avseende? Ger de inte mat till dem som svälter och kläder till dem som är nakna? ‘Nej det är inte detta det rör sig om. De kommer inte att ha varit försumliga i det avseendet. Men de är så kärlekslösa i sina domar. De anser att inga andra kan bli frälsta än de som följer dem’.” — John Wesley, Works, band 3 sid. 152, 153 DSS 254.1

Den andliga tillbakagång som hade varit så markant i England strax före Wesleys tid var i stor utsträckning resultatet av en antinomistisk dvs. lagfientlig lära. Många hävdade att Kristus hade upphävt morallagen och att de kristna därför inte hade några som helst förpliktelser att hålla den. Den troende var frigjord från “goda gärningars träldom”. Andra som visserligen medgav att lagen hade evig giltighet, menade ändå att det var onödigt för predikanter att förmana människor att vara lydiga mot dess befallningar. De som Gud hade utvalt till salighet skulle ju ändå “genom Guds nåds oemotståndliga påverkan komma att öva fromhet och dygd”. De däremot som hade dömts till evig förkastelse “hade inte någon kraft att lyda den gudomliga lagen”. DSS 254.2