Den stora striden

Farligt angrepp

De franska reformatorerna längtade efter att deras land skulle hålla takten med Tyskland och Schweiz. De beslöt därför att rikta ett djärvt slag mot Roms vidskepelse för att på det sättet väcka hela nationen. Plakat som angrep mässan sattes under natten upp över hela Frankrike. Denna nitiska men okloka aktion blev inte till nytta för Reformationen utan kom katastrofen att drabba, inte bara dem som tog del i aktionen utan även alla dem som var Reformationens vänner över hela landet. Den gav katolikerna det tillfälle som de länge hade längtat efter, nämligen en förevändning för att kräva att kättarna fullständigt skulle utrotas. Det var ju dessa som genom sin agitation satte tron i fara och störde nationens fred, sade de DSS 219.2

Av någon okänd, kanske en obetänksam vän eller en listig fiende — det fick man aldrig veta — slogs ett av dessa plakat upp på dörren till konungens privata kammare. Monarken greps av förskräckelse. Detta plakat angrep skoningslöst vidskepliga doktriner som folket i långa tider hade betraktat med den största aktning. Konungen blev vred över att de haft den otroliga fräckheten att ge sken av att dessa tydliga och förvånande uttalanden kom från honom. En stund stod han skälvande och mållös. Plötsligt fann hans raseri uttryck i dessa fruktansvärda ord: “Grip alla som misstänks för att hylla Luthers lära, utan hänsyn till parti eller rang. Jag vill utrota dem allasammans.” — D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 4, kap. 10. Tärningen var kastad. Konungen hade bestämt sig för att ställa sig helt och oförbehållsamt på Roms sida. DSS 219.3

Åtgärder vidtogs genast för att arrestera alla lutheraner i Paris. En fattig hantverkare — en anhängare av Reformationens lära som brukade kalla samman de troende till deras hemliga möten — greps och hotades med ögonblicklig död på bålet om han inte ville visa det påvliga sändebudet vägen till varje enskilt protestantiskt hem i staden. Han vek förskräckt tillbaka för detta avskyvärda förslag, men fruktan för bålet tog till sist överhand. Han samtyckte till att bli sina bröders förrädare. Med hostian i spetsen och omgiven av ett långt följe av präster, rökelsebärare, munkar och soldater drog Morin, den kunglige detektiven, med förrädaren vid sin sida långsamt och stilla genom gatorna i staden. Processionen sades vara till ära för “det heliga sakramentet” och en handling av botgöring för protestanternas hån mot mässan. Men det låg mordiska avsikter dolda under den fromma ytan. När de kom till ett hus där en lutheran bodde, gjorde förrädaren ett tecken. Inte ett ord yttrades. Processionen stannade, de gick in och familjen släpades ut och bands. Och så satte sig den fruktansvärda processionen åter i rörelse för att uppsöka nya offer. De “gick inte förbi något hus, varken stort eller litet, inte ens universitetet i Paris. . . . Morin fick hela staden att skälva av fruktan. . . . . Det var ett skräckvälde.” — D’Aubigné, band 4, kap. 10. DSS 220.1

Dessa offer dödades under fruktansvärd tortyr. Man sörjde hela tiden för att elden skulle hållas svag, så att dödskampen skulle vara så mycket längre. Men de gick döden till mötes som segervinnare. Deras fasthet var orubblig. Deras frid ostörd. Förföljarna insåg att de inte kunde rubba deras oböjliga uthållighet. De kände sig besegrade. “Schavotter restes i alla delar av Paris och bålen tändes dag efter dag. Avsikten var att sprida skräck för kättarna genom att tända kättarbål på flera platser och bränna kättarna på olika dagar. Ändå var det evangelium som vann i längden. Hela Paris fick tillfälle att se vad slags människor den nya läran kunde åstadkomma. Martyrbålet blev den bästa talarstolen. Den stilla glädje som upplyste dessa människors ansikten, när de passerade förbi. . . på väg till avrättningen, deras hjältemod när de stod mitt ibland de bittra lågorna, den ödmjukhet de visade genom att förlåta all orätt emot dem, förvandlade i några fall människors vrede till medkänsla, deras hat till kärlek och vittnade med oemotståndlig vältalighet för evangelium.” — Wylie, band 13, kap. 20. DSS 220.2

För att hålla raseriet uppe hos folket utslungade prästerna de mest fruktansvärda beskyllningar mot protestanterna. De anklagades för att ha planlagt ett blodbad på katolikerna, störta regeringen och mörda konungen. De kunde inte framlägga det minsta bevis till stöd för sådana påståenden. Ända skulle det visa sig att dessa oroväckande profetior skulle gå i uppfyllelse, men under helt andra förhållanden och av helt andra orsaker. De grymheter som katolikerna utförde mot oskyldiga protestanter kulminerade i en fruktansvärd vedergällningsdag, då samma straffdomar som de hade påstått att nationen hade hotats av skulle under senare århundraden drabba konungen och hans undersåtar. Men denna revolution igångsattes av gudsförnekare, ja, av katolikerna själva. Det var inte grundläggandet av protestantismen utan utrotandet av den som 300 år senare skulle störta Frankrike i dessa fruktansvärda olyckor. DSS 221.1