Den stora striden

Ljuset som tändes i Meaux

På samma sätt som vandraren, som håller på att förgås av törst, med glädje hälsar en vattenkälla, tog dessa emot budskapet från himmelen. Arbetarna ute på fälten, hantverkarna i verkstäderna uppmuntrades i sitt dagliga arbete när de samtalade om Bibelns dyrbara sanningar. I stället för att besöka vinkällarna under kvällen kom de tillsammans i hemmen; läste Bibeln och tog del i bön och lovsång till Gud. Folket kunde snart märka en stor förändring i dessa samhällen. Även om de tillhörde den anspråkslösaste klassen och var olärda bönder som måste arbeta hårt, märkte man ändå den gudomliga nådens kraft i deras liv. I ödmjukhet, kärlek och helgelse vittnade de om vad evangelium kan uträtta för den som tar emot det i uppriktighet. DSS 209.3

Det ljus som tändes i Meaux sände sina strålar vida omkring. Antalet av de omvända ökade dagligen. Konungen som föraktade munkarnas inskränkta fanatism, höll till en tid prästerskapets raseri i tyglar. Men de påvliga ledarna fick till slut överhand. Förföljelsen började. Biskopen i Meaux som tvingades välja mellan att dö på bålet och att återkalla sin lära, valde den lättare vägen. Men trots ledarens fall höll hans anhängare fast vid tron. Många vittnade om sanningen mitt i lågorna. Genom sitt mod och sin trohet talade dessa ödmjuka kristna på väg till bålet till tusenden, som under fredens dagar aldrig skulle ha lyssnat till deras förkunnelse. DSS 210.1

Det var inte bara de ödmjuka och fattiga som under lidande och hån vågade vittna om Kristus. I de storslagna borgarna och i slottet fanns ädla människor som satte större värde på sanningen än på rikedom och rang, ja, till och med på sitt liv. De som bar kunglig mantel hade ofta ett mer uppriktigt och trofast sinne än de som var klädda i biskopars dräkt och mitra. Louis de Berquin var en man av ädel börd. Han var en modig och ädel riddare, upptagen av studier. Han hade fint uppträdande och levde ett rent liv. En författare säger om honom: “Han följde de papistiska bestämmelserna mycket noga och var mycket ivrig att närvara vid mässor och predikningar. . . . Men främst bland alla hans dygder var denna enda, hans stora avsky för den lutherska Reformationen. Men då han genom Guds försyns ledning kom att studera Bibeln, blev han som så många andra före honom överraskad då han fann inte Roms utan Luthers lära.” — Wylie, band 13, kap. 9. Från och med nu ägnade han sig helt åt evangeliets sak. DSS 210.2

Han var “den lärdaste av adelsmännen i Frankrike”, han var ädel, begåvad och vältalig, hade ett okuvligt mod och en hjältemodig iver. Eftersom han var konungens favorit utövade han stort inflytande vid hovet. Detta kom många att betrakta honom som den som var förutbestämd att bli sitt lands reformator. Beza sade: “Berquin skulle ha varit en andra Luther, om han i Franz I hade funnit en andra kurfurste.” “Han är värre än Luther”, skrek papisterna. — Samma källa, band 13, kap. 9. Han var verkligen mycket fruktad av Frankrikes katoliker. De kastade honom i fängelse, eftersom de betraktade honom som kättare. Men konungen frigav honom. Kampen pågick i åratal. Frans, som vacklade mellan Rom och Reformationen, tolererade och hindrade omväxlande munkarnas kraftiga angrepp. Tre gånger blev Berquin fängslad, men varje gång sattes han på fri fot av monarken, som beundrade hans begåvning och ädla hållning och var ovillig att överlämna honom åt prästerskapets hat. DSS 210.3