Den stora striden

Vilhelm Farel

Några av Lefevres studenter lyssnade med iver till hans ord. De kom att förkunna sanningen långt efter det att rösten av deras lärare hade tystnat. Bland dessa var Vilhelm Farel. Han var son till fromma föräldrar och blev uppfostrad att obetingat tro på kyrkans lära. Han kunde i likhet med aposteln Paulus ha sagt om sig själv: “Jag har tillhört det strängaste partiet i vår gudsdyrkan och levat såsom farisé”. — Apg. 26: 5. Han var ivrig katolik och brann av iver att få utrota alla som vågade resa sig upp emot kyrkan. “Jag skar tänder som en rasande varg”, sade han senare, när han hänvisade till denna tidpunkt i sitt liv, “varje gång jag hörde någon tala mot påven.” — Wylie, band 13, kap. 2. DSS 208.1

Han hade varit outtröttlig i sin beundran av helgonen. Tillsammans med Lefevre hade han besökt alla kyrkor i Paris. Han hade tillbett vid deras altaren och prytt deras heliga relikskrin med gåvor. Men dessa fromma handlingar kunde inte skänka någon själsfrid. En överbevisning om synd som alla botgärningar inte kunde ta bort, behärskade hans sinne. Han lyssnade till reformatorns ord som till en röst från himmelen. “Vi blir frälsta av nåd.” “Den oskyldige blir fördömd och den skyldige går fri.” “Det är Kristi kors ensamt som öppnar porten till himmelen och stänger dörren till helvetet.” — Wylie, band 13, kap. 2. DSS 208.2

Farel tog med glädje emot sanningen. Han blev omvänd liksom Paulus och vände sig bort från de gamla traditionernas trolldom till Guds barns frihet. “I stället för en rasande vargs blodtörstiga sinne kom jag tillbaka”, säger han, “i stillhet som ett saktmodigt och oskyldigt lamm, med sinnet helt vänt från påven och överlämnat åt Jesus Kristus.” — D’Aubigné, band 12, kap. 3. DSS 208.3

Under det att Lefevre fortsatte att utbreda sanningens ljus bland studenterna gick Farel ut för att vittna om sanningen offentligt. Han var nu lika nitisk för Kristi sak som han tidigare hade varit för påvens. En prelat i kyrkan, biskopen av Meaux, slöt sig efter en kort tid till dem. Andra lärare, som var högt ansedda för sin skicklighet och lärdom, tog del i att förkunna evangelium. Det vann anhängare bland alla klasser, från hantverkarnas och böndernas hem till konungens slott. En syster till Frans I, som regerade vid denna tid, tog emot reformatorernas tro. Konungen själv och drottningens mor såg till en tid ut att betrakta den med välvilja. Med stora förhoppningar såg reformatorerna framåt mot den tid då Frankrike skulle vara vunnet för evangelium. DSS 209.1

Men deras hopp uppfylldes aldrig. Prövningar och förföljelser väntade Kristi lärjungar. Men detta var av barmhärtighet dolt för dem. De fick en liten fredstid så att de kunde samla kraft att möta stormen. Reformationen vann snabb framgång. Biskopen i Meaux arbetade ivrigt i sitt eget stift för att undervisa prästerna och folket. Okunniga och omoraliska präster avlägsnades. Så långt det var möjligt insattes lärda och fromma män på deras poster. Biskopen önskade innerligt att hans folk skulle få tillfälle att läsa Bibeln på sitt eget språk. Denna önskan uppfylldes snart. Lefevre började översätta Nya testamentet och samtidigt som Luthers tyska bibel blev färdigtryckt i Wittenberg blev det franska Nya testamentet utgett i Meaux. Biskopen sparade varken arbete eller utgifter för att sprida det i sina församlingar. Snart hade bönderna i Meaux fri tillgång till Bibeln. DSS 209.2