Vägen till Kristus

Kapitel 13—Glädje i Herren

GUDS barn har kallats att vara Kristi representanter för att vittna om hans godhet och barmhärtighet. Såsom Jesus för oss har uppenbarat Faderns sanna karaktär, så skall vi uppenbara Kristus för världen. Den känner inte hans varma kärlek och medkänsla. “Såsom du har sänt mig i världen”, säger Jesus, “så har ock jag sänt dem i världen.” “Jag i dem och du i mig, . . . så att världen kan förstå, att du har sänt mig.” Joh. 17:18, 23. Aposteln Paulus säger till Jesu lärjungar: “Det är uppenbart, att I ären ett Kristus-brev... känt och läst av alla människor.” 2 Kor. 3:3, 2. Varje Jesu efterföljare är därför Guds brev till världen. Om du är Kristi efterföljare, så är du alltså hans utsända brev till familjen, till befolkningen i staden, till folket på gatan eller varhelst du går fram. Jesus, som bor i dig, vill tala till alla dem som ännu inte känner honom. Kanske läser de inte Bibeln eller lyssnar till den röst som talar till dem från dess heliga blad. De ser inte heller Guds kärlek, såsom den är uppenbarad i hans verk. Men om du är en sann Jesu representant, så kan det hända, att de genom dig skall ledas till att fatta något av hans godhet och lära sig att älska och tjäna honom. VTK 143.1

De kristna har kallats att vara ljusbärare på vägen till himmelen. De bör återspegla för världen det ljus, som Kristus låter lysa över dem. Deras liv och karaktär bör vara sådana, att andra genom dem får en rätt uppfattning om Kristus och om arbetet för honom. VTK 144.1

Om vi representerar Kristus, bör vi framställa arbetet för honom såsom tilldragande, vilket det också verkligen är. De kristna som är uppfyllda av sorg och dysterhet och som klagar och klankar, ger sina medmänniskor ett falskt begrepp om Gud och det kristliga livet. De ger intrycket att Gud inte finner någon glädje i att se sina barn lyckliga. På så sätt ger de en vilseledande bild av vår himmelske Fader. Satan jublar då han kan förleda Guds barn till otro och förtvivlan. Han gläder sig över att se oss hysa misstro mot Gud och tvivla på hans beredvillighet och makt att frälsa. Han vill gärna att vi skall få föreställningen, att Herren vill skada oss genom sin försyns ledning. Han vill få oss att tro att Gud inte känner någon medkänsla med oss och vägrar oss sin nåd. Han förvränger vad som är sant om Gud och fyller våra sinnen med falska begrepp om honom. Och i stället för att tänka på vår himmelske Fader såsom Bibeln framställer honom, låter vi oss alltför ofta förledas av Satans falska föreställningar och vanhedrar Gud genom att misstro honom och klaga över hans ledning. Satan söker alltid göra vårt kristliga liv dystert. Han vill att vi skall tycka att det är mödosamt och besvärligt. När den kristne i sitt eget liv framställer Kristi lära på detta sätt, främjar han genom sin otro Satans falska föreställningar. VTK 144.2

Många grubblar mycket över sina misstag, motgångar och besvikelser. Deras hjärtan är fyllda av sorg och modlöshet. Under mitt besök i Europa fick jag brev från en kristen medsyster, som kände det så och var djupt bekymrad. Hon bad mig om några uppmuntrande ord. Natten efter det att jag läst hennes brev drömde jag, att jag gick omkring i en trädgård och en som tycktes vara trädgårdens ägare, visade mig omkring. Jag plockade blommor och njöt av deras doft, då brevskrivaren som också gick vid min sida, pekade på några fula tistlar som stod i hennes väg. Hon gick inte i själva gången, hon följde inte den som visade oss omkring, utan hon vandrade bland tistlar och törnen. “Är det inte bedrövligt att det finns tistlar i denna vackra trädgård?” Då sade vår ciceron: “Låt törnena vara, de gör dig bara illa. Plocka bara rosor, liljor och nejlikor. ” VTK 145.1

Har det inte funnits några ljusa stunder i din erfarenhet? Har du inte haft några ljusa ögonblick, då ditt hjärta klappat av glädje som svar på Guds Andes maningar? När du ser tillbaka på ditt liv, finner du då inte där några ljusa sidor? Är inte Guds löften doftande blommor, som växer längs din levnads väg? Och vill du inte låta deras skönhet och vällukt fylla ditt hjärta med glädje? VTK 146.1

Tistlar och törnen gör dig bara illa. Om du bara samlar på sådana och ger dem åt andra, avvisar du inte bara själv Guds godhet, utan du hindrar också andra från att vandra på livets väg. VTK 146.2

Det är oförståndigt att låta tankarna syssla med livets obehagligheter, dess synder och missräkningar, att tala om dem och klaga över dem, till dess man överväldigas av modlöshet. Den modlöse är uppfylld av mörker som utestänger Guds ljus från hans själ och kastar en skugga på andras levnadsväg. VTK 146.3

Vi bör tacka Gud för de ljusa stunderna. Låt oss bevara i minnet hans kärleks löften och ständigt betrakta dem. Gud vill att vi skall tänka på hans Son, hur han lämnade sin Faders tron och iklädde sig mänsklig gestalt, för att frälsa människan från Satans makt. Vi skall tänka på hans seger för vår skull, hur han öppnade himmelen för oss och uppenbarade för våra blickar gudomens härlighet. Vi skall tänka på hur han lyft människan ur syndens avgrund samt återförenat henne med den oändlige Guden. Vi skall tänka på hur hon blir iklädd Kristi rättfärdighet och upphöjd till hans tron, sedan hon utstått det gudomliga provet genom tron på sin Återlösare. Detta är vad Gud vill att våra tankar skall syssla med. VTK 146.4

När vi betvivlar Guds kärlek och inte litar på hans löften, vanärar vi honom och bedrövar den helige Ande. Hur skulle en mor känna det, om hennes barn ständigt klagade på henne, som om hon inte ville dem väl, då hon ändå så outtröttligt bemödade sig om att göra dem lyckliga? Anta att de skulle tvivla på hennes kärlek. Skulle det inte krossa hennes hjärta? Vilka känslor skulle den far hysa som blev så behandlad av sina barn? Och vad skall vår himmelske Fader tänka om oss, då vi inte litar på hans kärlek, som kommit honom att utge sin enfödde Son, för att vi skulle få evigt liv? Aposteln skriver: “Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” Rom. 8:32. Men hur många är det inte som i handling, om än inte i ord, säger: “Herren har inte avsett detta för mig. Kanske älskar han andra, men mig älskar han inte.” VTK 147.1

Allt detta är skadligt för din egen själ, ty varje tvivel du uttalar bereder väg för Satans frestelser. Därigenom stärks din benägenhet att tvivla och Guds änglar måste med bedrövelse lämna dig. När Satan frestar dig, så låt inte ett enda ord av tvivel eller fruktan gå över dina läppar. Om du öppnar ditt hjärta för hans inflytande kommer ditt sinne att fyllas av misströstan och upproriska tankar. Om du låter dina känslor få uttryck i ord, skall varje tvivel som du uttrycker, inte bara återverka på din själ utan även bli en sådd som skall spira upp och bära frukt i andras liv. Det kan då bli omöjligt att återställa den skada dina ord åstadkommit. Du kanske själv kan återhämta dig från de perioder av frestelser och snaror som Satan utsätt dig för. Men de som kommit att vackla genom ditt inflytande kanske inte kan räddas från den otro som du varit upphov till. Hur viktigt är det då inte, att vi endast talar om sådant som kan inge andlig styrka och andligt liv! VTK 148.1

Änglarna lyssnar för att höra vad du har att säga till världen om din himmelske Mästare. Tala om honom som lever för att mana gott för dig inför Fadern. Då du trycker en väns hand skall du låta honom höra ord av tacksägelse och låta honom känna att du känner tacksamhet. Detta kommer att dra ditt sinne till Jesus. VTK 149.1

Alla möter vi prövningar — sorger som är svåra att övervinna. Tala inte om dina svårigheter för dina medmänniskor, utan frambär allt sådant till Gud i bön. Gör det till regel att aldrig uttala ett enda ord av tvivel och missmod. Du kan göra mycket för att göra andra lyckliga och stärka dem i deras strävanden genom att tala ord av hopp och uppmuntran. VTK 149.2

Det finns många som besväras svårt av frestelser och som nästan är färdiga att duka under i striden mot köttet och ondskans makter. Akta dig för att göra dem missmodiga i den hårda striden. Uppmuntra dem med frimodighetens och hoppets ord, så att de kan fortsätta på livets stig. På detta sätt kan Kristi ljus utstråla från dig. “Ingen av oss lever för sig själv.” Rom. 14:7. Genom vårt omedvetna inflytande kan andra bli uppmuntrade och få ny kraft, eller också kan de bli missmodiga och stötas bort från Kristus. VTK 149.3

Det finns många som har en oriktig uppfattning om Kristi liv och väsen. De tror att han inte hade några glada och lyckliga stunder utan att han var allvarlig, sträng och glädjelös. I många fall har hela den kristna erfarenheten en anstrykning av sådana dystra tankar. VTK 150.1

Man hör ofta sägas att Jesus fällde tårar och att hans ansikte aldrig upplystes av ett leende. Vår Frälsare var visserligen en smärtornas man, förtrogen med lidande, ty han öppnade sitt hjärta för alla mänskliga sorger. Men om än hans liv var fullt av självförsakelse, smärta och bekymmer, dukade ändå inte hans mod under. Hans ansikte hade inte ett uttryck av vemod och ångest, utan präglades alltid av lugn frid. Hans hjärta var en levande källa. Varhelst han gick fram, medförde han ro, frid och glädje. VTK 150.2

Vår Frälsare besjälades av ett djupt allvar och ett brinnande nit, men han var aldrig dyster eller retlig. De som efterföljer honom bör också besjälas av fast beslutsamhet och djupt känna sitt personliga ansvar. All lättsinnighet skall undertryckas. De bör inte befatta sig med stojande förlustelser, ej heller med grova skämt. Kristi lära bör uppfylla dem med frid. Kristendom släcker inte glädjens ljus, förbjuder inte munterhet, inte heller gör den ett soligt, leende ansikte dystert. Kristus kom inte för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och när hans kärlek får råda i hjärtat, följer vi hans exempel. VTK 150.3

Om vi ständigt låter tankarna syssla med våra medmänniskors ovänliga och orättvisa handlingar, skall vi finna det omöjligt att älska dem så som Kristus har älskat oss. Men om vi betraktar den förunderliga kärlek och det medlidande Kristus visat oss, kommer vi att visa samma sinnelag mot andra. Vi bär hysa aktning för och älska varandra trots de fel och ofullkomligheter, som är så uppenbara hos alla. Vi bör lära oss att bli ödmjuka och att inte tro för mycket om oss själva, men känna en varm fördragsamhet med andras brister. Detta skall utrota all trångsynt egenkärlek och göra oss ädelmodiga och frikostiga. VTK 151.1

Psalmisten säger: “Förtrösta på Herren och gör vad gott är, förbliv i landet och beflita dig om redbarhet!” Ps. 37:3. Förtrösta på Herren. Varje dag har sina bördor, bekymmer och besvärligheter. Hur benägna är vi inte då vi träffar varandra att tala om våra svårigheter och prövningar! Vi låter så många lånade bekymmer tränga sig på oss, så många farhågor, så mycket ängslan att man kunde frestas att tro att vi inte har en medlidsam och kärleksfull Frälsare som är villig att lyssna till våra böner och hjälpa oss när vi behöver hjälp. VTK 151.2

Några är alltid ängsliga och bär på onödiga bekymmer. Varje dag omges de av bevis på Guds kärlek, varje dag åtnjuter de hans försyns rika välsignelser. Allt detta glömmer de. De tänker ständigt på obehagliga saker, som de tror skall drabba dem. Till och med obetydliga svårigheter skymmer deras blick för mycket som borde framkalla tacksamhet hos dem. De svårigheter de råkar ut för borde dra dem till Gud, som är deras enda hjälp, men i stället skiljer de dem från honom genom den otålighet och klagan som de ger uttryck åt. VTK 152.1

Är det rätt av oss att vara så misstrogna? Varför är vi så otacksamma och varför tvivlar vi? Jesus är vår vän. Hela himmelen är intresserad av vår välfärd. Vi borde inte tillåta det dagliga livets bekymmer och förtretligheter att plåga sinnet och göra oss dystra. Om vi gör det, skall vi alltid finna någonting som förtretar och besvärar oss. Vi borde inte hysa en ständig ängslan som bara plågar oss och trycker ned oss och inte på minsta sätt hjälper oss att uthärda våra prövningar. VTK 152.2

Du kan råka ut för ekonomiska bekymmer, framtidsutsikterna kan bli mörka, och du kanske hotas av förluster, men förlora inte modet, utan kasta alla dina omsorger på Gud samt förbli lugn och glad. Bed om att kunna sköta dina sysslor med noggrannhet och klokhet. Då kan du undvika att råka ut för svårigheter och drabbas av förluster. Gör själv så mycket du kan för att åstadkomma goda resultat. Jesus har lovat att hjälpa oss, men inte utan att vi samverkar med. honom. Då vi i förtröstan på honom, som är vår hjälpare, har gjort allt vi kan, bör vi inte klaga över resultatet, vad det än må bli. VTK 152.3

Det är inte Guds vilja, att hans barn skall tryckas ned av bekymmer. Men han bedrar ingen. Han säger inte till oss: “Frukta inte. Det finns ingen fara på din stig.” Nej, han vet att vi skall möta prövningar och faror, och han döljer det inte för oss. Han föreslår inte att han skall ta sina barn bort från denna syndiga och onda värld, men han hänvisar till en trygg och evig borg. Hans bön för sina lärjungar var: “Jag beder icke att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda.” “I världen liden I betryck”, säger han, “men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen. ” Joh. 17:15; 16:33. VTK 153.1

I sin predikan på berget framställde Kristus för sina lärjungar dyrbara lärdomar med hänsyn till nödvändigheten av att förtrösta på Gud. Dessa lärdomar skulle uppmuntra Guds barn genom alla kommande tidsåldrar och de är i synnerhet fulla av upplysning och tröst för dem som lever i de yttersta dagarna. Frälsaren riktade sina lärjungars uppmärksamhet på himmelens fåglar, som sjöng sina lovsånger utan att besväras av några bekymmer, fastän de “icke så ej heller skörda”. Men vår himmelske Fader förser dem ändå med allt de behöver. Frälsaren frågar: “Ären I icke mycket mer än de?” Matt. 6:26. Den som drar försorg om både människor och djur upplåter sin hand och uppfyller alla deras behov. Himmelens fåglar är inte för små för hans uppmärksamhet. Han lägger inte födan i deras näbbar, men han har ordnat det så att de kan försörja sig. De måste själva samla den säd han strött ut åt dem. De måste bygga sina bon, de måste sörja för sina ungar. Sjungande flyger de åstad till sitt arbete, ty deras himmelske Fader föder dem. “Ären I icke mycket mer än de?” Är inte vi, som förståndiga och andliga tillbedjare, av större värde än himmelens fåglar? Skall inte vår Skapare och vårt livs Uppehållare, han som skapade oss till sin egen avbild, dra försorg om oss, om vi bara förtröstar på honom? VTK 153.2

Kristus hänvisade sina lärjungar till ängens många blommor som prunkade med den okonstlade skönhet som vår himmelske Fader gett dem, och framhöll dem som ett uttryck för hans kärlek till oss. Han sade: “Beskåden liljorna på marken, huru de växa.” Dessa blommors skönhet och prakt är långt överlägsen Salomos härlighet. Den dyrbaraste och praktfullaste dräkt som människors konstfärdighet åstadkommer kan inte jämföras med det naturliga behag och den strålande skönhet, som kläder blommorna. Jesus frågar: “Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne?” Matt. 6:30. Herren, den gudomlige konstnären, ger de enkla blommorna som varar bara någon dag, deras vackra och prunkande färger. Hur mycket större omsorg skall han då inte ha om dem som skapats till hans egen avbild! Den lärdom Kristus här ger är en bestraffning av den icke-kristna människans bekymmer, oro och tvivel. VTK 155.1

Gud vill att alla hans söner och döttrar skall vara lyckliga, fridsamma och lydiga. Jesus säger: “Min frid giver jag eder; icke giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda.” “Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i eder och för att eder glädje skall bliva fullkomlig.” Joh. 14:27; 15: 11. VTK 155.2

Den lycka som söks av själviska bevekelsegrunder och inte på pliktens väg, är obeständig och ovaraktig. Den försvinner snart och själen uppfylls med ensamhet och sorg. Men det finns glädje och tillfredsställelse i att tjäna Gud. Den kristne behöver inte vandra på otrygga vägar. Han utlämnas inte åt ånger och missräkning. Om vi inte åtnjuter detta livets nöjen, kan vi dock glädjas i hoppet om det tillkommande livet. VTK 156.1

Men även här i livet kan de kristna finna glädje i gemenskapen med Kristus. De kan vandra i hans kärleks ljus och ständigt leva av hans närvaro. Varje steg vi tar här i livet kan föra oss närmare Jesus, och ge oss en djupare erfarenhet av hans kärlek och föra oss ett steg närmare fridens sälla hem. Låt oss då inte kasta bort vår frimodighet, utan låt oss visa en fastare förtröstan på Herren än någonsin förut. “Allt härintill har Herren hjälpt oss”, (1 Sam 7:12) och han skall alltid fortsätta att hjälpa oss. Tänk på våra upplevelser i det förgångna, som påminner oss om vad Herren har gjort för att trösta sina barn och frälsa dem från fördärvarens hand. Låt oss ständigt hålla i minnet alla de välgärningar som Gud har bevisat oss — de tårar han avtorkat, de smärtor han lindrat, den ängslan han stillat, de farhågor han fördrivit, de behov han fyllt, de välsignelser han skänkt oss — varigenom vi kan bli styrkta för allt som förestår oss under återstoden av vår pilgrimsfärd. VTK 156.2

Vi kan inte blicka framåt mot något annat än nya svårigheter i den förestående striden, men vi kan se tillbaka på det förflutna såväl som framåt mot det tillkommande och säga: “Allt härintill har Herren hjälpt oss.” Prövningen skall inte bli svårare än vi kan uthärda genom den styrka Herren ger oss. Låt oss ta upp vår verksamhet, varhelst vi befinner oss, under den fasta förvissningen att vad som än kommer, skall vi få tillräcklig styrka för varje prövning. VTK 157.1

Snart skall himmelens portar öppnas för Guds barn, och från härlighetens Konung skall de få höra denna välkomsthälsning, som skall ljuda som ljuv musik i deras öron: “Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som är tillrett åt eder från världens begynnelse.” Matt. 25:34. VTK 157.2

Då skall de återlösta hälsas välkomna till det hem som Jesus nu bereder för dem. Där skall de inte behöva umgås med jordens ogudaktiga, med lögnare, avgudadyrkare, orena och otrogna, utan de skall ha gemenskap med dem som har besegrat Satan och genom Guds nåd utvecklat en fullkomlig karaktär. Varje ofullkomlighet som plågat dem här, har då blivit renad i Kristi blod, och de skall iklädas hans härlighets fullkomlighet och klarhet, som långt överträffar solens klarhet. Hans väsens andliga skönhet och fullkomlighet skall genomstråla dem med en härlighet, som är långt överlägsen denna utvärtes härlighet. De står utan fläck inför den stora vita tronen och åtnjuter samma värdighet och samma förmåner som änglarna. VTK 157.3

“Vad kan en människa giva till lösen för sin själ?” (Matt. 16:26) då hon betraktar denna härliga arvedel, som står henne till buds? Hon kan vara fattig, men hon äger dock inom sig rikedom och en värdighet, som världen aldrig kunde ge. Den från synden renade och återlösta människan är, med alla sina ädla krafter helgade åt Guds tjänst, av oändligt värde. Och i himmelen inför Gud och de heliga änglarna råder stor glädje över varje människa som blir återlöst — en glädje som finner uttryck i heliga segersånger. VTK 158.1