FRÅN MAKT TILL MAKTLÖSHET

KAPITEL 12—ELIA FLYR

Kapitlet bygger på Första Kungaboken
kapitel 18:41-46 och kapitel 19:1-8.

När Baals profeter hade dödats låg vägen öppen för att genomföra en mäktig andlig förnyelse bland de tio stammarna i det norra riket. Elia hade förebrått folket för dess avfall. Han hade kallat dem till att ödmjuka sina hjärtan och omvända sig till Herren. Himlens domar hade verkställts. Folket hade bekänt sina synder. De hade erkänt sina fäders Gud som den levande Guden. Nu skulle himlens förbannelse upphävas och livets jordiska välsignelser förnyas. Landet skulle uppfriskas med regn. ”Bryt upp, ät och drick”, sa Elia till Ahab, ”för jag hör suset av regn” (1 Kung. 18:41). Sedan gick profeten upp på bergets topp för att be. FMM 106.1

Det var inte på grund av något yttre tecken på att regnskurar skulle falla som Elia så trosvisst kunde be Ahab att förbereda sig för regn. Profeten såg inga moln på himlen. Han hörde ingen åska. Han uttalade helt enkelt det ord som Herrens Ande hade förmått honom att uttala som svar på hans egen starka tro. Under hela dagen hade han orubbligt följt Guds vilja, och han hade uppenbarat sin fullständiga tillit till profetiorna i Guds Ord. Och nu, när han hade gjort allt som stod i hans makt att göra, visste han att himlen rikligt skulle ge de välsignelser som hade förutsagts. FMM 106.2

Samme Gud som hade sänt torkan hade utlovat ett överflöd av regn som lön för ett rätt handlande. Nu väntade Elia på regnet som han hade fått löfte om. I en ödmjuk kroppsställning, ”med ansiktet mellan knäna”, utgöt han sig i bön till Gud för ett ångerfullt Israel. FMM 106.3

Om och om igen sände Elia sin tjänare till en plats där man kunde se ut över Medelhavet för att få veta om det fanns något synligt tecken på att Gud hade hört hans bön. Varje gång återvände tjänaren med svaret: ”Jag ser ingenting” (1 Kung. 18:43). Profeten blev inte otålig och förlorade inte sin tro utan fortsatte sin allvarliga förbön. Sex gånger återvände tjänaren med svaret att det inte fanns något tecken på regn på den mässingsfärgade himlen. Utan att låta sig nerslås sände Elia iväg honom än en gång. Denna gång återvände tjänaren med orden: ”Se, ett litet moln som en manshand stiger upp ur havet” (1 Kung. 18:44). FMM 107.1

Detta var tillräckligt. Elia väntade inte på att himlen skulle bli svart av moln. I detta lilla moln såg han i tro en mängd vatten. Han handlade i överensstämmelse med sin tro och sände snabbt sin tjänare till Ahab med budskapet: ”Spänn för och far ner, så att inte regnet håller dig kvar” (1 Kung. 18:44). FMM 107.2