FRÅN MAKT TILL MAKTLÖSHET

TROLÖSA SPÅMÄN

Nebukadnessar var nu ytterst upprörd och arg över den uppenbara trolösheten hos dem som han hade litat på och förklarade: ”Jag märker tydligt att ni vill vinna tid, eftersom ni ser att detta är mitt fasta beslut. Om ni inte säger mig drömmen kan domen över er bara bli en. Ni har kommit överens om att ljuga och bedra i hopp om att tiderna ska förändras. Säg mig nu vad jag drömt, så vet jag att ni också kan tyda det för mig” (Dan. 2:8, 9). FMM 333.2

Spåmännen var fyllda av fruktan för följderna av sitt misslyckande. De ansträngde sig för att visa kungen att hans befallning var oresonlig, och att hans prov överträffade allt som någonsin begärts av någon människa. ”Det finns ingen människa på jorden”, invände de, ”som kan säga det kungen vill veta. Ingen kung, hur stor och mäktig han än varit, har någonsin begärt något sådant av någon spåman, besvärjare eller kaldé. Det som kungen begär är för svårt. Det finns ingen som kan berätta det för kungen, ingen utom gudarna. Men de bor inte bland de dödliga” (Dan. 2:10, 11). FMM 333.3

”Detta gjorde kungen så vred och rasande att han befallde att alla de vise i Babel skulle förgöras” (Dan. 2:12). FMM 333.4

Kungens rättstjänare skulle verkställa kungens påbud. Bland dem som de sökte efter fanns Daniel och hans vänner. När man talade om för dem att enligt påbudet måste de också dö, vände sig Daniel ”med kloka och förståndiga ord” till Arjok, kungens befälhavare. Han frågade honom: ”Varför har kungen gett en så sträng befallning?” (Dan. 2:15). FMM 333.5

Arjok berättade för Daniel om kungens oro på grund av hans märkliga dröm, och hur han misslyckats med att få hjälp från dem som han hittills hade litat på fullständigt. Då Daniel hörde detta riskerade han sitt liv genom att våga gå in till kungen och be om tid för att be sin Gud att uppenbara drömmen och dess uttydning för honom. FMM 333.6

Monarken samtyckte till detta. ”Sedan gick Daniel hem och förklarade saken för sina vänner Hananja, Mishael och Asarja” (Dan. 2:17). Tillsammans sökte de visdom från ljusets och kunskapens källa. Deras tro var stark eftersom de var medvetna om att Gud hade ställt dem där de befann sig, och att de utförde hans verk och mötte pliktens krav. När de varit rådlösa och i fara hade de alltid vänt sig till honom för att få vägledning och beskydd. Han hade visat sig vara den som alltid kunde hjälpa. FMM 333.7