FRÅN MAKT TILL MAKTLÖSHET

KAPITEL 39—FÅNGAR VID HOVET I BABYLON

Kapitlet bygger på Danielsboken kapitel 1.

Bland israeliterna som fördes som fångar till Babylon i början av den sjuttioåriga fångenskapen fanns det gudfruktiga patrioter, män som ägde en principfasthet stark som stål. De ville inte fördärvas genom själviskhet, utan ville ära Gud även om det skulle kosta dem allt. I landet dit de förts som fångar skulle dessa män verkställa Guds avsikt. De välsignelser som kommer av kunskap om Herren skulle de förmedla till hedningarna. De skulle representera honom. De skulle aldrig kompromissa med avgudadyrkare. Sin tro och sitt namn som tillbedjare av den levande Guden skulle de bära som en stor ära. Och det gjorde de. I framgång och motgång ärade de Gud, och Gud ärade dem. FMM 324.1

Det faktum att dessa män som tillbad Herren var fångar i Babylon, och att kärlen från Guds hus hade placerats i de babyloniska gudarnas tempel, åberopade segrarna skrytsamt som bevis för att deras religion och sedvänjor var överlägsna hebréernas. Men genom förödmjukelserna som Israels avfall från Gud hade framkallat gav Gud Babylon bevis på sin överhöghet, sina buds helighet och de säkra följderna av lydnad. Detta bevis gav han på det enda sätt det kunde ges, nämligen genom dem som var trogna mot honom. FMM 324.2

Daniel och hans tre vänner tillhörde dem som bevarade sin trohet mot Gud. De var lysande exempel på vad människor kan bli när de förenar sig med vishetens och kraftens Gud. Dessa ungdomar av kunglig släkt togs från sina jämförelsevis enkla judiska hem och fördes till den mest praktfulla av alla städer och till hovet hos den störste monarken i världen. Nebukadessar ”befallde sin förste hovmarkskalk Ashpenas att hämta några av Israels barn från kungaätten eller av förnäm börd, unga män utan defekter som såg bra ut. De skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga att tjäna i kungens palats” (Dan. 1:3, 4). FMM 324.3