FRÅN MAKT TILL MAKTLÖSHET

KAPITEL 24— ISRAEL GÅR UNDER

Guds ynnest mot Israel hade alltid varit beroende av deras lydnad. Vid foten av Sinai hade de slutit förbund med honom. Han hade sagt att ”av alla folk [ska ni] vara min dyrbara egendom”. De hade högtidligt lovat att följa honom på lydnadens väg. ”Allt som HERREN har sagt vill vi göra”, hade de förklarat (2 Mos. 19:5, 8). FMM 198.1

När Guds lag lästes upp från Sinai några dagar senare och de fick ytterligare stadgar och föreskrifter genom Mose, hade israeliterna med en röst svarat på nytt: ”Allt som HERREN har sagt vill vi göra.” Då förbundet stadfästes hade folket än en gång samstämmigt förklarat: ”Allt som HERREN har sagt vill vi göra och lyda” (2 Mos. 24:3, 7). Gud hade utvalt Israel till sitt folk, och de hade valt honom till sin kung. FMM 198.2

Nära slutet av ökenvandringen hade villkoren för förbundet upprepats. Vid Bet-Peor, precis vid gränsen till det utlovade landet, föll många offer för en lömsk frestelse. De som förblev trogna förnyade sina lydnadslöften. Genom Mose blev de varnade för frestelserna som skulle angripa dem i framtiden. De förmanades också allvarligt att hålla sig avskilda från folken som bodde runt omkring dem och att endast tillbe Gud. FMM 198.3

”Och nu Israel”, hade Mose undervisat folket, ”lyssna till de stadgar och föreskrifter som jag vill lära er att följa, för att ni ska leva och komma in i och ta i besittning det land som HERREN, era fäders Gud, vill ge er. Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla HERREN er Guds bud som jag ger er. ... Ni ska hålla och följa dem, och det ska tillräknas er som vishet och förstånd av andra folk. När de får höra om alla dessa lagar ska de säga: ’Detta stora folk är verkligen ett vist och förståndigt folk!’ ” (5 Mos. 4:1-6). FMM 198.4